Det är mysigt. Jag älskar mitt hus och att gå runt och småfixa lite under arbetsdagen – sätta en deg, röra om i ett långkok, lägga in en vedklabbe i vedspisen, eller för den delen elda i vedpannan – ett heldagsprojekt. (Märks det att jag egentligen vill vara hemmafru?)
Det är effektivt. Om jag har mycket att göra är det bättre att sitta hemma själv än att vara på en arbetsplats och gagga bort tiden med kollegor eller sitta av den på idiotiska möten.
Det är fritt. Ingen flåsar mig i nacken och kontrollerar att jag verkligen jobbar alla timmar jag ska och inte sitter och bloggar mitt på dagen. Jag kan stanna med barnen i skolan en stund om de vill eller gå till frissan mitt på dagen utan att det stör någon – jag kan jobba på kvällen istället.
Det är gott. Alltid nära till skafferiet så jag kan styra upp ett mellis eller fixa en god lunch, istället för en smaklös microlåda från Konsum eller en kexchoklad jag inte ens var sugen på men ändå behövde.
Det är sunt! Skiner solen en liten stund kan jag sticka ut i trädgården och plocka lite eller gå en promenad (har aldrig hänt. Men det kan hända!).
Nackdelar?
Eftersom jag är en totalt luststyrd person utan karaktär, som kan ägna hela dagar åt prokrastinering, får jag ofta jobba på kvällar och helger. Ska försöka skärpa mig där för det är inte alls kul.
Kanske blir det ensamt i längden? Jag har inte märkt av det än, jag gillar att lalla runt i min egen värld men jag är ju rättså pratsugen när Jonathan kommer hem.
Jag blir en hemmafru på det dåliga sättet: jag gör automatiskt mer av hushållsarbetet eftersom jag är hemma mest.