Nej jag vet att det är två månader tills man vågar hoppas på riktigt. Men idag fick jag en liten sniff av våren ändå när jag tog en glass på det framsmälta torra trappsteget utanför dörren, kisande i solskenet – som värmde! Enstaka fåglar kvittrade, snön rasade från taken och det droppade och porlade överallt. Ssssnart! Relativt snart.
Just det, en fluga surrade vid mitt öra därute! Och här sitter hen eller hens artfrände på utsidan av fönstret:
Jag har beställt några tapetprover till lilla toan som jag tänkte piffa till lite. Jonathan, Sixten och Ines röstar på den längst ner till höger. Men jag tror jag villa ha den näst längst upp till vänster – fast mönstret kanske är för stort? Här ser man det lite bättre:
Den påminner om någon Elsa Beskow-bok från min barndom.
Idag var planen att vi skulle kapa, klyva och ta in lite ved på förmiddagen, Ines skulle ha en kompis här, mamma skulle titta förbi på en fika på väg hem från landet, och i övrigt skulle jag jobba hela dan.
Men traktorn som skulle ta veden startade inte – och det kan man inte förvänta sig av en dieseltraktor mitt i vintern sa Runar när han kom förbi – och fyrhjulingen kan inte köra i den djupa snön. Så vi började släpa ved på en presenning. Och det har vi fortsatt med hela dagen.
Och jag känner mig mycket omotiverad att påbörja min andra arbetsdag efter ett dagsverke med veden. Livet på landet va.
Jag är inte betrodd att köra traktorn än – tydligen anser vissa att det är noga med att läsa manuaaalen först… Men Jonathan tog ett par varv idag, se så sött den pruttar fram, locket på skorstenen (eller ja, avgasröret är det ju) flappar upp och ner.
Imorgon ska jag kolla i manualen. Det verkar sjukt kompicerat att köra den faktiskt, den har massor av spakar och pedaler, två olika växelsystem, två ställen att gasa på, någon slags mystisk glödgrej att starta med…
Jag satt och jobbade och såg plötsligt detta utanför fönstret: vår traktor är här! Eller rättare sagt våra två traktorer – vi fick visst en reservdelstraktor på köpet. Titta vad fin hon är, Klippan! Hoppas på provtur i helgen – kommer absolut att förevigas på bloggen.
Jag har inte ens tänkt på att vi är mitt inne i oxveckorna, förrän någon nämnde det på facebook. I vanliga fall är de här veckorna den värsta tiden på året för mig – såå trött på vinter, såå långt till vår, bara att dra upp axlarna mot öronen, luta sig framåt och kämpa!
Men i år – jag är pigg! Kan det bero på att jag är ute i friska luften varje dag, jobbar med kroppen mycket (eller mer än jag är van vid i alla fall), att det är riktig vinter här på landet och att jag bor på en plats som jag älskar?
Och förstås att jag jobbar hemifrån för det mesta och inte behöver kasta mig iväg på morgnarna eller stressa till fritids på eftermiddagen.
Hm!
Det snöar och snöar därute. Jag vabbar med Sixten som ligger i soffan och kollar på en hjärndöd Netflixserie och låter som en KOL-patient i sista stadiet.
Såg Ines lufsa iväg mot bilen imorse – den här scenen gör mig alltid så rörd. En liten liten figur som stretar i det stora snölandskapet med sin ryggsäck.
Andra saker som gör mig oproportionerligt rörd:
När jag vacklar runt i feberdimma och försöker laga middag, och Sixten och Ines kommer och rör ihop en guacamole, river ost och dukar.
(Bara att se Sixten i de där tofflorna gör ju att jag får lite hjärtknip.)
När Morris kommer på spontanbesök med tre kompisar en lördagkväll och sover över – trots att de lämnar gästrummet i det här skicket:
Jag skäms inte ens över det. Jag älskar att storhandla. Jag älskar att åka finlandsfärja och gå på Gröna lund med barnen. Jag älskar att ha fredagsmys. Jag älskar att åka till Ikea. Jag älskar att köra Volvo v70. Jag älskar att ingå i en familj.
Villa-volvo-vovve, fnös jag föraktfullt när jag var tonåring, fast jag älskade det redan då, i smyg.
Naturligtvis kan denna normvurm härledas till min barndom. Den var på många sätt fin och bra, det är inte så jag menar, men jag ville liksom att det skulle vara lite mer som hos min kompis Anneli; hon hade en mamma, en pappa, en katt, och så hade hon rosa heltäckningsmatta. De åt korv till middag och drack mjölk. På sommaren åkte de till Mallorca som de kallade för Mallis och Anneli var med i Bamseklubben eller vad det hette.
Jag vill beskriva två typiska scener ur min barndom som jag tror formade min längtan efter svenssonlivet:
Scen 1. Vi är på väg ut i skärgården på semester. Det är jag, mamma, min lillasyster och min lillebror. Och en kanin. Och ett marsvin. Och vi har inga resväskor direkt – jo en har vi, som inte har något spänne, men väl ett morgonrocksskärp surrat runt sig. Utöver den har vi våra saker packade i pappkassar. Vi måste byta båt två gånger, och springer fram och tillbaka på kajen och flyttar hela packningen från en plats till en annan. Vi räknar allt för att vara säkra på att vi inte missat något. Vi har 18 olika lösa föremål. ”18 kolli”, säger mamma.
Scen 2. Vi handlar mat på landet. För att komma till affären cyklar vi fem kilometer längs en 70-väg (samma 70-väg som vi nu kör varje dag, och jag får hjärtslag varje gång jag möter en cyklist, det är helt enkelt livsfarligt att cykla där). Mamma cyklar framför mig med en läskback på pakethållaren och en tung matkasse i cykelkorgen. En annan kasse hänger på ena sidan av styret. Hon styr med en hand, den andra handen håller hon rakt utsträckt från kroppen, i den håller hon en klotgrill.
Jag vill absolut inte klaga – det var ofta äventyrligt, jag lärde mig att inte vara rädd för lite besvär, och mamma lärde oss att vad som helst är möjligt (och hon är ju också orsaken till att jag hamnar i såna här situationer titt som tätt).
Och troligen är det dessa upplevelser som gör att jag myser och njuter varje gång jag åker i min varma torra bil genom snöovädret…
Handlar riktigt fiffigt och effektivt – storpack, två för en – och lastar in allt i bakluckan.
Ja – både korv och mjölk.