Lilla toan (som såg ut såhär) är färdig. Jag börjar nästan bli lite orolig för mig själv – jag har alltså köpt ljusrosa handdukar. Snart börjar jag med eterneller.
Jag har länge trånat efter den där turkosa rullvagnen från Ikea. Till slut köpte jag den utan att ha en aning om var jag skulle ha den. Lycka när jag lyckades klämma in den intill toan! Blir så glad när saker passar så bra som vår gamla spegel gjorde här.
Fågeltavlorna är loppisfynd såklart, korgen har jag fått av svärmor, handdukar från HM home.
Toarullehållaren kommer från den laddning med badrumsgrejer vi köpte på blocket. Vi kan inte ha allt i badrummet för det blänker för mycket…
Så styrde jag upp ett insynsskydd av en halv loppisgardin.
Golvet orkade jag inte göra något åt. Kanske tar jag fram trägolvet nån gång i framtiden när jag får tråkigt.
När man vaknar en tidig morgon i mars, det är ruggit och regnet piskar rutan. Och man inser att man inte måste göra sig iordning och hetsa iväg, inget smink och inga obekväma skor, utan bara lugnt kliva i mjukiskläderna, hälla upp en kaffe, tända i vedspisen och sätta sig och jobba. Ett av många tillfällen då jag känner mig så oändligt nöjd med vårt livsval.
Fredagar är dessutom extra mysiga eftersom Jonathan är ledig. Ambitionen är att jag också ska vara det, men hittills har det gått sådär. Hur som helst är det så trivsamt att sitta här och jobba och se honom gå förbi med en planka utanför fönstret ibland, och sen kommer han och säger att lunchen är klar.
Nästa vecka jobbar jag min sista stockholmsdag, på ett tag i alla fall, vi får väl se om jag börjar ruttna bort härute efter det. Men det känns verkligen inte så. Innan vi flyttade garderade jag mig med tankar om att jag ju alltid kunde sticka till Stockholm och sitta på ett fik och skriva om jag fick lappsjuka. Men det har aldrig hänt.
Jag vaknar av att tuppen galer och solen lyser i mitt ansikte. Barnen är redan uppe och leker i sitt rum. De är hemma idag men ändå nästan friska nu, och jag sätter ner foten och hävdar slutet på denna vabperiod!
Sixten gör mackor till Ines och Ines hämtar ägg och kokar dem alldeles själv, och jag river undan lite jobb till frukost.
Och nu! Nu ligger hela dagen framför oss! Vad ska vi göra? Gå ut och släppa ut hönsen en stund och städa lite i hönshuset, leta reda på några fina krokar att sätta upp på den nästan färdigfixade toan, kratta lite i trädgården eller plantera om gurkorna och squashen… Det känns helt overkligt att ingen har feber och jag inte behöver jobba mer idag. Ett hav av möjligheter!
Jag ska tapetsera om lilla toan. Tar väl någon timme – eller okej kanske två, eftersom jag behöver plocka ut lite grejer först och sen sätta upp en hylla.
Jag börjar med att slita ut den fula kommoden under handfatet. Just det, det är såklart hål i väggen där skruvarna satt. Och där alla andra skruvar sitter, till exepmpel bakom toarullehållaren och handdukskrokarna. Spacklar.
Sen är det några konstiga skarvar, som lister som sitter på väggarna. De bänder jag bara bort och spacklar lite tänkte jag. Men de gick inte att bända loss med mindre än att väggarna rasade in. Försöker spackla över dem för att liksom skapa längre åsar istället för de bulliga listerna.
Sen inser jag att jag måste stänga av vattnet för att skruva loss handfatet och liksom lyfta ut alla rör litegrann från väggen så att jag kan kila ner tapeten där bakom.
Och sen torkar inte det jävla spacklet så att jag kan sätta igång att tapetsera nån gång (jaja, jag ska sandpappra också.)
Jag trodde på riktigt att det här skulle vara klart till lunch, så att jag kunde jobba lite på eftermiddagen innan Morris kommer.
Vems fel är detta? Varför fattar jag inte att själva förarbetet tar flera timmar, även om tapetserandet bara tar en (eller gör det ens det?)?
Det är Martin Timells fel. Sedan mina tidiga tonår har jag sett honom så många gånger tapetsera ett rum eller bygga en veranda eller slipa ett golv på några få minuter. ”Det här tar några timmar” säger han kanske, men sen gör han ändå hela jobbet – upp med en våd – upp med nästa – reklampaus – färdigt! På ett kick. Även om jag intellektuellt fattar att det inte går så fort så har jag ändå präglats att tro det genom enveten, långvarig indoktrinering.
Eller så handlar det om att jag väldigt sällan utför den här typen av arbete, inte är händig och egentligen inte någonsin har en realistisk uppfattning om hur jobbigt eller tidskrävande saker och ting är.
Nu när jag tänker på saken så minns jag ett annat tillfälle då jag skulle tapetsera en klädkammare i vår lägenhet i Kärrtorp. De andra var på landet, jag ringde min kompis Linda för lite sällskap. Hon kom över vid åtta-niotiden på kvällen, vi hällde upp varsitt glas vitt, och så tänkte jag att hon skulle sitta på en pall utanför klädkammaren och snacka skit med mig i någon timme tills det var klart.
Minns den sista hetsiga timmen när tapetklistret nästan var slut, vi stod dubbelvikta över de sista våderna på golvet och försökte hitta rätt ställe i mönstret medan det började ljusna utanför fönstret. Slöa rakblad, tapeter som löstes upp och rynkades ihop under våra fingrar.
Men den här gången har jag ju lite rutin i alla fall. Och easy up-tapeter.
Fredagkväll och jag vaskar en flaska rödvin i tvättstugan. Det är sant, jag häller ut så mycket vin nuförtiden så det är helt skamligt. Inte för att hejda mig själv från att dricka upp det, utan för att jag helt enkelt inte hinner dricka upp det innan det blir dåligt.
Jag gillar verkligen vin, men det gör inte Jonathan. Så jag öppnar en flaska, dricker ett glas, nästa kväll ska jag säkert köra bil eller så är jag för trött och sen är det ju vardag och så har jag kanske lite ont i huvudet eller så ska vi äta köttbullar och då kanske det inte är så gott med ett glas rött till. Och hips vips är det nästa helg och då har vinet surnat. Häller ut det och korkar upp en ny flaska.
Först ut att renoveras är badrummet, skrev jag den 26 augusti. I oktober lyckades vi få hit en hantverkare. Han sa att han kunde klämma in det efter jul.
Efter jul sa han att det nog skulle bli i slutet av januari.
I slutet av januari sa han början av mars.
I början av mars sa han om tre veckor.
Nu säger han den 7 april.
Vi har köpt en toa på Blocket – ett oupppackat felköp för halva priset! Och härom dan åkte jag till en villa i Bromma och köpte handfat och kranar, krokar och hyllor i… hm, kejserlig stil kanske man kan kalla det. Lite mer Liberace än sekelskifte kanske, men ändå fint. Saknas bara ett gjutjärnsbadkar. Tror det blir bra! Om hantverkaren någonsin kommer.
I morse gick jag ut och matade hönsen och katterna och tog in frukostäggen som vanligt. Och fick en så stark overklighetskänsla; är det här mitt liv nu, liksom?
En kompis till mig fick just sommarjobb som SVT:s Washingtonkorrespondent. Glad för hans skull såklart, men jag kunde inte vara mindre avundsjuk faktiskt. Jag har inget behov av att komma närmare Vita huset än jag gör när jag tittar på House of cards till teet och brasan på kvällarna. Helt nöjd med att mata hönsen och baka kakor på deras ägg.
Några hönor har nu fått namn. Närmast i bild syns, förutom tuppen Sune (döpt efter barnens klasskompis tupp Sune), hönorna Hulken, Lillsvans och Sten.
Igår var jag och Ines i Stockholm och rev av ett läkarbesök, en lunch med familj, en glass i Kungsan och lite shopping.
Jag trodde ju innan vi flyttade att jag ändå skulle känna ett behov av Stockholm, men jag gör knappt det. Alltså det är underbart att träffa vänner, dricka vin på lokal, gå på teater eller vad det kan vara (har gått på teater dubbelt så ofta som jag brukar sen vi flyttade hit – det är liksom min definition av vad vi har Stockholm till nuförtiden).
Men att hetsa runt som vi gjorde igår – jättemycket folk överallt (känner att jag redan har börjat tappa det där naturliga sättet att röra sig i folkmassor – hur man liksom intuitivt vet åt vilket håll man ska kliva för att komma förbi nån), bara damm och sten och bilar och oväsen. Och så himla snuskigt på Plattan. Det var inte ens mysigt att sitta i Kungsan! Bara grått och fult i den skarpa vårsolen.
På hemvägen fick vi punka på bilen, så nu kunde jag inte jobba i stan idag som det var tänkt – och helt ärligt kändes det jätteskönt att sätta mig i mitt fina arbetsrum med den underbara utsikten över ängarna och lyssna på tuppen som galer som en galning, istället för att hetsa iväg.
Vi har hängt i trädgården idag också – fast turats om att vara inne med stackars stackars Sixten som är sjuk igen!
Vi släppte ut hönsen, och det gick bra till en början, de gick runt i en liten flock och pickade och sprätte som jag föreställt mig att de skulle göra. Men tuppen Sune härskar genom att söndra och jagade hönsen som flydde åt alla håll! Två små stackare satt och tryckte under altanen i nästan en timme. Jag och Ines samlade in dem i hönsgården, och Ines tyckte att de skulle få stanna där hela dagen imorgon så de lär sig veta hut.
Jag har klippt häcken. En del tycker att man ska ta ett steg tillbaka ibland och kolla att häcken blir lika hög överallt. Såna personer kallar jag för fegisar.
Sen började jag elda upp alla kvistar och lite fjolårslöv och annat som låg löst och skräpade i trädgården i ett oljefat som jag hittade bakom Morris hus, men då blev Ines ängslig – det tyckte hon inte att jag skulle göra utan Jonathan.
Det går nog bra, sa jag, men hon gick ändå in för att kolla med Jonathan att det verkligen var okej att jag handskades med öppen eld på egen hand där ute.
Det går nog bra, sa Jonathan.
Men hon är ju journalist, sa Ines misstroget.
Fast det är ju inte varmt direkt. Frost på morgonen när man hämtar tidning och ägg.
En sak som fascinerar och glädjer mig är hur livet verkligen förändras med årstiderna när man bor som vi gör. (Jag vet, återigen häpnar jag över det självklara, men allt är ju första gången för oss!)
Igår var vi ute hela dagen och fixade i trädgården, stängslade lite hjälpligt för hönsen och kilppte häcken. Och så hängde vi upp den här otroligt fina grinden som vi hittade i en hög med bråte nånstans. Grannen kom förbi och kikade på hönsen, mamma kom förbi på en fika på väg till landet. Så otroligt skönt att kunna vara ute såhär!
Idag ska jag renovera en 200 år gammal dörr som vi har köpt till badrummet, och så ska vi släppa ut hönsen i trädgården för första gången.
Blir så glad när saker passar så bra som vår gamla spegel gjorde här.
