Det är ju ändå märkligt – även om jag såklart alltid vetat det så har jag liksom inte funderat över det förrän nu när jag började odla – hur de här små fröna…
… är programmerade att utvecklas till något helt annat. Till exempel basilika. Jag bara stoppar ner dem i jorden, häller på lite vatten, och så gör de om sig till basilikaplantor! Helt galet. Sånt man tar för givet tills man börjar fundera över det. (Eller jag i alla fall.)
Vi har alltså börjat förodla en del – så himla spännande faktiskt. Jag började genast vanka otåligt förbi lådorna med jord, och det stod inte på förrän det började sticka upp grejer:
Rucola till exempel…
och picklesgurka. Men jag ropar inte hej – det är så mycket som måste klaffa innan dessa små vänner ligger på våra fat!
I måndags efter jobbet åkte jag till en gård vid Arlanda nånstans för att hämta våra höns! De kacklade och flaxade och var halvt hysteriska när vi packade ner dem i två flyttkartonger. När jag körde iväg med dem i bakluckan var jag orolig att de skulle rymma inne i bilen och börja vimsa runt så att jag körde av vägen. Men istället somnade de små dumskallarna när det blev tyst och mörkt och varmt.
När jag kom hem satt tuppen, som flyttat över från grannen tidigare på dan, och slaggade på en sittpinne inne i hönshuset. Han tittade yraket upp efter en stund med brydde sig inte nämnvärt när vi packade upp de sömndruckna hönsen.
På något sätt hade jag väntat mig mer uppståndelse – att de skulle vara lite skärrade över att bli flyttade, eller nyfikna på den nya platsen. Men de verkade inte bry sig direkt. De kanske är för dumma för att fatta att de flyttat.
Jag har jobbat och varit borta hela dagen och kvällen både tisdag och onsdag, men idag fick jag äntligen kolla in dem ordentligt! De är inte tama direkt men tyckte det var okej att jag var inne hos dem.
Tuppen – satan vad han galer hela tiden! Fast det är bara mysigt.
De värpte tio ägg under de två första dagarna! Vi kommer behöva ge bort massor av ägg… Fast idag har de inte värpt alls, så det kanske jämnar ut sig.
Åtminstone ett tag. Idag kom en timmerbil och lämnade 25 kubik timmer som vi ska kapa och klyva – så nu borde vi verkligen ha tillräckligt för nästa vinter. Så skönt att slippa det där (ja, efter att vi har tagit reda på allt detta alltså…). Det här frigör så mycket tid, på en arbetsdag i skogen tar vi kanske ner tre såna där träd. Nu kan vi koncentrera oss på hönshuset, vardagsrummet, badrummet, ladutaket, trädgårdslanden, syrenhäcken… Som vi har tänkt fixa i vår.
Idag skiner solen och huset är fullt av blommor efter kalaset. Jag har städat istället för att jobba. Inget ger mig lugn i själen som ett nystädat hem (en sanning värd ett korsstygnsbroderi).
Snön är nästan borta nu, det ligger några drivor kvar på norrsidan bara. Snart sitter vi därute på den torra verandan och blinkar förvånat mot solen. I helgen ska det bli över tio grader och vi ska bygga klart hönshuset. Grannens tupp gal därute, och om bara några dagar gör vår det också!
Och imorgon ska jag vara ledig och jag och Jonathan ska åka och köpa badrumsgrejer.
Jag älskar min vardag och mitt helt vanliga liv så himla mycket. Det är patetiskt på ett sätt, men också himla fint att man kan bli lycklig för så lite. Och nu måste jag jobba ända tills jag går och lägger mig, men det gör inget.
Jag har tagit ett återfall efter jul och frossat i konventionella tuttifruttiprodukter igen. Men nu har jag återupptagit jakten på de perfekta ekologiska produkterna!
Hårprodukterna från John Masters organics var verkligen bland de bästa jag har använt, men satannn vad dyra de var. Inte hållbart precis.
Jag fick dessa av en kompis i födelsedagspresent:
Ett litet prova på-kit från det ekologiska märket Naturligtvis.
Jag ger godkänt för löddrigheten på schampot, och för handkrämen som var härlig. Balsamet gjorde mitt hår fett! Har typ aldrig hänt förut, så det var ju en ny erfarenhet i alla fall.
Kroppslotionen la sig som en vit hinna på huden och det var ju inte så härligt.
Duschtvålen har jag svårt att utvärdera, märker liksom inte skillnad på tvål och tvål. Vi får se vad Jonathan säger, han tyckte att Urtekramtvålen inte tvättade bort svettlukt ordentligt.
Ska nog slå till på en flarra schampo och balsam från Naturligtvis (även om jag principiellt är motståndare till den typen av ordvitsar) och se vad som händer efter några tvättar.
Jag tvättar mig gärna med Urtekramtvålen brown sugar som luktar så gott, smörjer gärna in mig med kokosolja som också luktar gott. Men jag behöver hitta hårgrejer och deodorant för att min metamorfos från tuttifruttijunkie till örtkramande hippie ska kunna fullbordas.
Vi såg en annons i Norrtälje tidning: ”Äntligen dags för den årliga jätteloppisen i Älmsta!” eller något sånt. Gott om parkeringsplats, fika serveras. Såna loppisar burkar vara guldlägen för att köpa barnkläder, vardagsföremål och saker som vi tycker är fina men tanter tycker är skräp. Höga förväntningar alltså.
Men vilken besvikelse – i lokalen fanns tre bord med cd-skivor, kassettband, mcdonaldsleksaker och alldeles för dyra tavlor med gråtande barn. Jag blev irriterad och gick och fikade med barnen, men Jonathan tog en titt och hittade ändå ett tält, två sovsäckar, två lampor till rimliga priser, och bäst av allt: den här fina emaljvasen för 30 spänn!
På vägen hem svängde vi förbi en annan loppis där Jonathan köpte besynnerliga saker som en stor tunna, två väggventiler och några snörstumpar för en spottstyver, och jag dealade till mig dessa båda underbara piedestaler för 200 kronor totalt:
Hönsgården och hönshuset växer fram i rasande fart.
Det är otroligt lyxigt att vara gift med en så extremt arbetsam person som Jonathan. Jag är inte heller någon latmask, och vill vi göra något så genomför vi det. Jag älskar förändringar generellt, så jag gillar att det händer saker.
Men det är faktiskt också lite jobbigt, om jag får säga så.
Härom dan köpte vi ju ett gäng höns, och vi bestämde att vi skulle vänta drygt två veckor med att hämta hem dem, så att vi skulle hinna bygga hönshus och hönsgård först. Den här helgen var det kalas, sen förbereda och planera lite under veckan och så bygga nästa helg, tänkte jag.
Men inte Jonathan. Han tänkte såhär: jag bygger varje vaken stund då jag inte absolut måste göra något annat, tills hönshuset är klart. Och så gör han det. Han börjar efter middagen samma dag som vi har varit i stan hela dagen och kommer hem helt utsjasade på kvällskvisten. Han fortsätter hela nästa dag och kväll. Sen är det kalas och då tänker han att han kanske hinner bygga lite medan gästerna ändå äter sin grillade korv i trädgården. Sen åker gästerna hem, vi äter middag och lägger barnen och jag laddar för att sitta framför brasan en stund, måla naglarna, läsa lite i boken jag fick i födelsedagspresent, kanske kolla på House of cards och sen gå och lägga mig.
Men Jonathan laddar för att gå ut i mörkret och skura ur hönshuset.
Det är inte så att han blir arg på mig och tycker att jag är lat. Och jag kan ju inte bli arg för att han sliter, även om det känns lite sådär att jag målar naglarna medan han städar hönshuset.
Men om jag får gnälla lite lite så tycker jag ändå det vore härligt om han också kunde njuta av att ligga i soffan med mig ibland, istället för att bli stressad för att han inte använder sin vakna tid tillräckligt effektivt.
… är programmerade att utvecklas till något helt annat. Till exempel basilika. Jag bara stoppar ner dem i jorden, häller på lite vatten, och så gör de om sig till basilikaplantor! Helt galet. Sånt man tar för givet tills man börjar fundera över det. (Eller jag i alla fall.)
Rucola till exempel…
och picklesgurka. Men jag ropar inte hej – det är så mycket som måste klaffa innan dessa små vänner ligger på våra fat!
