I morse hade fortfarande bara tre kycklingar kläckts. Vi bestämde oss för att gräva fram de resterande åtta äggen under Svarten och försöka lista ut om det var nåt i dem alls. De sista dagarna innan äggen kläcks ska man kunna höra pipande och skrapande därinifrån, och skvalpar det om äggen finns det ingen där. Några ägg skvalpade det om, inget snack. Andra var liksom oskvalpiga, men det kom inget pipande ifrån dem, så vi plockade helt sonika bort allihop.
Såklart ville Jonathan knäcka dem och kolla vad som fanns i. Jag gick in och började med maten men Ines och grannkompisen Albin tittade intresserat på. Tre av äggen innehöll kycklingar, kanske var de inte färdigutvecklade (vi kan ha blandat ihop äggen nån gång i början, flera höns var ju där och smusslade ner nya ägg i redet), eller så hade de dött därinne bara och slutat utvecklas… Men eventuellt dödade vi tre blivande syskon?
Hur som helst, vår första kycklingkull blev alltså dessa tre dunbollar med gula gulliga rumpor, och det var ju ändå fin utdelning med tanke på att jag inte förväntade mig några alls.
Imorgon kanske de får komma ut på sin första promenad. De vet så lite om världen, allt de har sett är det här hörndet av hönshuset. (Och tja, även efter ett helt liv kommer de att veta väldigt väldigt lite om världen…)
Jösses vilken dag. Vi har vänt upp och ner på en hel hästhage där vi ska odla. Jag har suttit bakom ratten på traktorn större delen av dagen och fnissat högt för mig själv ibland åt det osannolika i att just jag skulle hamna just här – jag hade inte trott det själv för bara några år sen. Men det var otroligt kul! Och sjukt jobbigt, ingen styrservo såklart, jag har stått upp i hytten, spjärnat med benen och hängt med hela min kroppstyngd i ratten för att svänga.
Jonathan gick bakom med plogen, och det var såklart ännu jobbigare, men han har ju som sagt inget stopp. Bara tuffar på som en gammal traktor ungefär.
