Det är ju ingen gammal skolplansch direkt, men jag är ändå så förtjust i den här jättekartan från Ikea. Har sneglat på den i flera år men alltid känt att tusen spänn är lite mycket. Men nu hittade jag den på Blocket i Norrtan för 300 (måste sluta säga Norrtan, det är tydligen bara stockholmare som gör det, och man vill ju smälta in), vilken lycka!
Och barnen började direkt leta efter platser de känner till, och som vanligt fascineras över att Island är grönt och Grönland är vitt.
Jag skulle sätta mig och jobba i morse, men först tänkte jag putsa fönstren i hallen och lilla toan på övervåningen (enligt min plan att putsa i ett rum varje dag för att inte dö av uttråkning).
När jag plockade ner gardinen på toan upptäckte jag att fållen släppt i ena kanten, så jag gick ner till symaskinen för att laga den.
För att ta mig fram till symaskinen i gästrummet var jag tvungen att flytta upp en massa saker från golvet till sängen, och innan jag gjorde det ville jag ju bädda såklart.
Sen upptäckte jag att kontakten till maskinen var ojordad, medan uttaget intill den var jordat. Det enda ojordade uttaget i gästrummet var bakom en massa bråte.
Så jag började flytta undan bråten – en massa odlingsgrejer, jordsäckar, Jonathans jobbarkläder och en stor tvättkorg som jag tänkt ha utomhus med filtar och dynor i. Lika bra att flytta ut den på en gång för resten, så den inte var ivägen mer.
Men tvättkorgen var fylld med lampor i olika stadier av förfall som vi samlat på oss på loppisar och tänkt fixa till och hänga upp nån gång. Jag tänkte lägga dem på sängen men där var det ju fullt med saker redan. Så jag fick rensa upp där först, sen flyttade jag dit alla lampor.
Tvättkorgen var full med smulor och skräp, så jag gick ut på altanen för att skaka ur den. Därute kände jag röklukt och kom på att jag glömt att fylla på i pannan.
Störtade dit och lyckades få fyr i den lilla glödhögen som fanns kvar. Passade på att hugga upp några vedklabbar också som skulle in i huset.
När jag gick in med veden fick jag syn på symaskinen och kom på banan (eller tja…) igen. Flyttade maskinen till rätt uttag och satte mig att sy.
Bara det att undertråden krånglade, så jag orkade inte med det utan sket i det.
Jag skulle kunna leva mitt liv såhär, irrandes mellan olika ofärdiga sysslor i mitt hem, som en hemmafru med adhd. Men till slut tog jag mig ändå samman och satte mig framför datorn för att jobba. (Ska bara blogga först.)
Jo tack, det går framåt. Hantverkarna är klara, Jonathan har kaklat och lagt klinkers. Vi har rätt mycket fix kvar, till exempel badrumsdörren som jag ska spackla klart, slipa och måla med linoljefärg, och så ska vi sätta upp krokar, lampa, spegel, skåp, toarullehållare, lister, en bänkskiva…
Guldkranarna som vi köpte på Blocket tillsammans med det skitsnygga handfatet och en toa som vi ska sätta in på övervåningen var i blingigaste laget faktiskt, och dessutom läcker handfatsblandaren. Så de ska bytas ut, de nya är en kompromiss som vi båda tycker är okej, men ingen är helvild över direkt.
Men det bästa av allt! Vi köpte ett gjutjärnsbadkar på Blocket för 500 spänn!!! Det är rättså slitet men hyfsat helt inuti – och något kan ju få ha lite patina i vårt nya blänkande badrum. Nu är frågan om Jonathan låter mig sätta in det innan vi har fixat nytt avlopp…
Vi hämtade karet på Tegnérgatan, tjejen som sålde det såg helt oförstående ut inför vår entusiasm över denna svintunga pjäs. Nu står det i ladan, jag var just nere och hoppade i – jag kommer knappt ha näsan över vattenytan när jag sitter i det! Kommer bli underbart i höst och vinter.
Barnen har blivit helt förvildade. Eller, sanningen är nog att de alltid varit det, men igår när vi var tvugna att ta med dem till Stockholm och vänta på service på Bauhaus i 45 minuter (jag överdriver inte, det tog 45 minuter innan någon hade tid att hjälpa oss – så är det ofta, sa tjejen vid kundtjänstdisken surt till mig när jag frågade om någon mer kunde komma till VVS-avdelningen och hjälpa till), då märktes det extra tydligt. Den här bilden sammanfattar dagen ganska bra:
Liksom de 40 bilderna av det här slaget som finns i både min och Jonathans mobil:
Barnen var helt enkelt vansinniga. De sprang omkring, gapade högt (om än glatt), tog av sig skor och tröjor, ålade på golvet, klättrade på butiksinredningen. Och det kändes så välbekant, en påminnelse om vårt gamla liv.
Livet i stan var en enda räcka av åthutningar i mataffärer, tjat om att gå åt rätt håll utan avstickare på vägen till eller från, sitta stilla och prata i normal samtalston på tunnelbanan.
Sånt är ju förstås bra att kunna behärska – kanske kommer våra barn inte kunna genomföra en normal resa i kollektivtrafiken eller en middag på restaurang förrän de är 18, men det är så skönt att slippa (nästan) allt det där vardagsgnället. Vi behöver ju sällan utsätta oss för den här typen av situationer längre. Ofta handlar vi innan vi hämtar barnen, ofta är barnen hos grannen när vi åker till Bauhaus, eller så åker vi en i taget.
För det mesta springer barnen omkring och gör lite som de vill.
Vårt liv har blivit så mycket enklare av att ha ett stort hus, en trädgård, och – lets face it – en vardag med bil.
Det är så spännande att uppleva den första våren här – hela första året är ju fyllt av upptäckter. Idag på morgonturen i trädgården la jag märke till en fågelholk på fasaden till Morris hus, den har jag inte sett tidigare. Fåglar bor där! Och jag och Ines planterade visst tuplanlökar mitt i en pionbuske – det märkte vi inte i höstas!
Hönsen följer med mig runt i trädgården och inspekterar; rotar sig rabarbern vi fick av mamma? Oklart. Har det börjat gro i min sommarängsrabatt? Ja!
Och så den svenska våren: igår satt jag här insvept i en yllefilt och eldade i vedspisen – idag med öppet fönster!
Ber om ursäkt för enformigt mysskryt, men: jag är så nöjd med allt just nu!
Jag sitter vid mitt skrivbord och lyssnar på vårregnet som porlar och smattrar därute och brasan som sprakar i vedspisen härinne. Allt har blivit så grönt och saftigt och frodigt, jag måste gå ut en sväng och sniffa på våren och se hur det är att stå i växthuset när det regnar. Jag har beställt en gräsklippare och trimmer idag så att vi kan börja tukta vår trädgård snart.
Jag har en skön jobbdag framför mig, ska lägga sista handen vid några saker och boka lite framåt, bara softa arbetsuppgifter. Vårens stora ångestprojekt avklarat och bara roliga grejer kvar fram till semestern.
Om jag är effektiv idag på förmiddagen så kan jag gå ut och klyva ved på eftermiddagen, det ska klarna upp och bli soligt och 16 plusgrader!
Allt detta mys till trots börjar jag ändå känna lite kli i kroppen; jag vill måla naglarna och kliva ur mjukisbyxorna snart, se lite folk och prata med någon annan än Jonathan och barnen. Men just det, jag har en utekväll i Stockholm – med övernattning – inbokad på fredag! Woho.
Ursäkta, men mitt liv är perfekt.
Jag drog ihop några plankor och målade dem med roslagsmahogny, sen bankade jag ner några 2″2 i jorden vid Morris hus och skruvade fast plankorna.
Rabatt!
Jag la tidningar i botten mot gräset/ogräset, sen fyllde jag på med jord.
Jag satte gladioluslökar och strösslade ut två påsar med ängsblommefrön.
Min tanke är att ängsblommorna ska blomma på sommaren och gladiolus mot höstkanten, det vore väl fint?
(Kanske borde klippa gräset också. Måste köpa en gräsklippare.)
På Valborgsmässoafton la sig Svarten till slut på ägghögen som hönorna samlat i hörnet under sittpinnarna. Och där har hon legat envist sen dess!
Idag flyttade vi henne för att se hur många ägg hon egentligen hade, och det var visst 16 stycken. Max 12 klarar de av har jag hört, så jag stal helt enkelt fyra stycken medan Svarten protesterade högljutt i Jonathans famn. De resterande märkte jag med en blyertspenna, så om det kommer fler plockar vi bort dem direkt.
Ååå så spännande va! Kanske har vi ett gäng små dunbollar till den 21 maj då?
Allra finast är att köpa grejer på loppis som också ger en glimt av den förra ägarens liv. Ångrar fortfarande att jag avstod från en jättefin folkdräkt i barnstorlek, där ett foto på på den förra ägaren iförd dräkten satt fastnålad på bröstet, ett svartvitt foto från 40-talet kanske.
Men härom dan gjorde jag ett riktigt kap, en fin Singer-symaskin med vidhängande möbel – ett sybord där man kan fälla ner symaskinen så blir det som ett litet skrivbord. Så fiffigt!
Lådorna var proppfulla med fiffiga små sysaker och reservdelar samlade under ett helt liv.
Efter sortering:
Men det bästa av allt – ur en gammal manual föll det här konfirmationskortet:
Älskar sånt! Maria Gripeskt.
Jag var husockupant under några vårveckor 1994. 16 år gammal och svårt idealistisk ville jag stoppa bygget av Dennispaketet i Stockholm, och tillsammans med en massa likasinnade flyttade jag in i ett hus – Barbahuset – som skulle rivas till förmån för motorvägsbygget i Häggvik.
En av de andra ockupanterna hette Jonathan. Han hade halva håret blont och halva svart, i någon slags page som var helrätt då. Dessutom hade han en lång rock med ett stort ”felanmält”-klistermärke på ryggen. Jag tyckte Jonathan var rätt snygg, men han var nog mycket yngre än jag, och dessutom var han där med sin tjej Anna, och jag var där med Morris pappa Robban.
Sverker var en av snorungarna i Barbahuset – han ställde till det genom att klottra och sabba arbetarnas maskiner, helt i strid med den ickevåldsprincip som tillämpades i huset, framröstad genom konsensus och ivrigt framhållen av oss präktigare ockupanter.
Veckorna i Barbahuset var själva essensen av min tonårstid; frihet, revolt, gemenskap, fest, intriger och drama, lycka. Men varken Sverker eller Jonathan gjorde något djupare avtryck.
Nu är jag gift med Jonathan och Sverker och hans fru Karin är våra bästa landetvänner – de bor i grannbyn. Igår firade vi Valborg tillsammans.
