Det är bara det att vi aldrig kommer att bli klara. Nu har vi bott här i nästan ett år, taket rasar inte in, vedboden är inte tom. Vi har ju massor att göra såklart, det kommer vi ju ha så länge vi bor här. Men jag tycker mer att vi får ta det lite som det kommer, jobba när vi har tid, att vår vardag ska få ta plats.
Egentligen handlar det ju om en inställning till livet. Om vi ska jobba en söndag vill han gå upp tidigt, ta en kaffe på stående fot och hinna ut snabbt, medan jag gärna tar sovmorgon och sitter kvar en timme och läser tidningen, det är ju söndag.
Jonathan har också ett behov av att få saker gjorda på ett annat sätt än vad jag har – i vintras när vi åt ost och kex och kollade på House of cards varje kväll blev han nästan deprimerad, medan jag bara blev tjockare och nöjdare. Nu är han ute varje kväll till elva-tolv, och han är lycklig när han kommer in. Och såklart finns det ju fördelar med att han dundrar på också – det blir väldigt mycket gjort!
Vi har inte stora uppslitande gräl om det här, det är inte så. Men det blir lätt frustrerande ibland att vi har så olika inställning. Jag vet inte riktigt vad lösningen är – förutom att jag såklart har rätt och alla borde göra som jag tycker att man ska göra. Men det gäller ju generellt.
PS. Obs att Jonathan är en väldigt engagerad förälder – vi delar lika på ansvaret för barnen, och såklart låter han barnen ta plats. Och det är inte så att han tycker att hemmet och familjen är mina domäner medan han är ute och snickrar. DS.
Eftersom vädret var lite svajigt dukade vi i ladan istället för på altanen. Det är helt fantastiskt att kunna ha fest för så många barn utan att det blir kaos någonstans – vi åt och fikade i ladan, och körde några röjiga lekar utomhus.
