Idag är det ett år sen vi var på visningen av gården som skulle bli vår. Fast de trodde vi inte då. Och Sixten visste inte att den här gosiga katten hette Nisse och skulle bli hans egen.
Vi hade inte alls den där omedelbara förälskelsen i vår gård. Några veckor tidigare hade vi förlorat budgivningen på en gård vi verkligen ville ha, vi var rätt knäckta och försökte starta om. Dagen innan var vi på visning av ett riktigt ruckel (tack, tack, tack Anna och Jonathan från förr för att ni inte köpte det!!!) som var otroligt charmigt. Det här huset kändes ljust och fräscht på ett lite pretto vis. De enda bilderna jag har från visningen är den här på Sixten, och så den här detaljen som tydligen fångade mitt intresse.
Det var jag som överatalde Jonathan att åka på visningen, och han övertalade mig att åka tillbaka. Och andra gången kändes det helt annorlunda!
Tur att vi köpte gården. Det är det bästa vi har gjort.