Imorgon börjar oktober, men fortfarande kommer jag in med mat efter en tur i trägården! Fortfarande hittar jag nya gurkor och mogna tomater i växthuset. Fotfarande värper hönsen – men inte mycket. Tre ägg var en riktigt bra dagsskörd.
Men årets äppelskörd är inte mycket att hurra för. Den är kanske en tredjedel så stor som förra årets, de flesta äpplen har angrepp av olika slag, vissa har ruttnat där de hänger och några är pyttesmå fortfarande. Det ena trädet hade i princip inga äpplen alls. Kanske har det att göra med att träden beskars ganska hårt förra hösten? Eller på den kalla sommaren? Eller på att vi inte gallrade som vi borde gjort? Fast det gjorde vi inte förra året heller. Vi funderar på att köpa en äppelmustare och göra egen must, men jag vet inte om det är värt det när skörden blev så liten…
Den här korgen är för övrigt en sak jag gillar mycket. Den hamnade hemma hos mig efter någon picknick antar jag, för drygt 20 år sen. Den kommer från min kompis Petters mamma. En prydlig liten lapp sitter fastknuten i korgen, på ena sidan står det: ”Nu till praktiken!” och på andra sidan står det: ”tycker Bredgårdsfolket”. En rörande liten hälsning från den gröna vågen på 1970-talet. Känns som att cirkeln är sluten nu när korgen fått flytta med oss hit!
Jag älskar såna här dagar! Älskar att gå hemifrån innan de andra vaknat och slippa allt morgonknök. Sitta på bussen och se dimmorna dra fram över ängarna i morgonsolen. Göra ett inspirerande reportage från en vävstuga:
Promenera längs Pontonjärgatan och titta upp mot mormors hus – där i fönstret högst upp till höger (i päronhuset alltså, det högra är ju äppelhuset) stod hon och vinkade så armen nästan gick ur led när vi kom eller gick genom parken.
Försökte fota hur vackert Stockholm är i höstsolen, men det är ju bara en massa bilar och bråte överallt.
Nu sitter jag och fikar second breakfast och jobbar lite.
Sen ska jag se om jag kan hitta en ny bok till barnen, och ikväll ska jag träffa en kompis och gå på konsert! Hoppas på att Morris hänger med mig ut till oss ikväll.
När jag sopar köket tänker jag ”Och kungens lilla piga hon har ett fasligt sjå…”
Sen vi flyttade hit har vår relation blivit så mycket mindre jämställd så jag står inte ut. Vi klev liksom automatiskt in i de klassiska könsrollerna mycket mer än tidigare – han lagar bilen och jag sopar i köket, ungefär.
På många andra sätt har vi det mycket bättre här, på det hela taget är vi lyckligare – men det här tar fan knäcken på mig. Vi pratar om det så mycket, och vi vill egentligen samma sak, men hittar ingen lösning.
Det känns (helt oventenskapligt naturligtvis) som att jag nu gör ungefär 75 procent av hushållsarbetet, 10 procent gör Jonathan spontant och resten får jag be honom att göra. Det är inte det att han inte vill, eller tycker att hushållet egentligen är min sak – men han ser inte vad som behöver göras. Eller ibland tycker han inte att det är så himla noga.
Hans återkommande argument när vi pratar om det här är att han gör andra saker som jag inte gör – och det är såklart sant. Och han tycker väl att han gör 75 procent av jobbet ute, att jag gör 10 procent spontant och resten får han be mig om.
Jag tyckte det var svårt att få vår relation helt jämställd redan när vi bodde i stan. Även om vi tog lika många vabdagar, föräldramöten och blöjbyten. Även om vi delade upp hushållssysslorna så att det skulle bli rättvist, så var det ändå jag som tog huvudansvaret och var projektledare. Och visst, jag tar på mig den rollen också, jag gillar att bestämma och vill gärna ha det på mitt sätt. Fair enough.
Men sen vi flyttade hit har det blivit så mycket svårare.
Jonathan är mer intresserad av utomhusarbetet, han är händigare och starkare. Men det betyder inte att jag är mer intresserad av städning. Jag inser att en del av lösningen är att jag kliver ut och tar samma ansvar för pumpen eller traktorn eller vedklyvningen som han gör. Men jag kommer aldrig dit, jag kommer inte ut ur huset!
Jag tycker det är ovärdigt vår generation att den här diskussionen ens finns kvar. Våra mödrar drev den här kampen på 1970-talet, varför pågår den fortfarande? Det är otroligt frustrerande att fastna i ett så klyschigt mönster, att vi inte är bättre eller liksom större människor än så.
Ibland undrar jag om folk som bara ger upp jämställdheten har ett lyckligare liv. De som inte ens försöker. Man har liksom olika domäner; en sköter hushåll och barn, en sköter bilen, borrar upp hyllorna och drar in pengarna. Ansvarsfördelningen är tydlig och ingen förväntar sig någon hjälp av den andre inom sitt eget område. Då blir en sovmorgon på mors dag en romantisk överraskning!
Men vill man inte ha det så, då får man istället stånga sig blodig varje dag och undra om man kanske egentligen inte är skapt för tvåsamhet.
Jag byggde ju en gladiolusrabatt i våras, och så planterade jag en ros som jag fick i present. Och det är egentligen det enda som har hänt i trädgården den här säsongen känns det som. Rabatten blev dessutom lite hejsansvejsan som framgår av bilden, tror jag satte lökarna för ytligt. Jag tog in blommorna istället, och det blev ju väldigt… hm, rosa.
Jag har lite svårt med trädgården känner jag. Vill gärna ha en prunkande blomsterprakt och så, men jag vet inte hur jag ska få till det. Jag har ingen vana, ingen koll, ett stort motstånd mot att sätta igång. Men det är väl bara att börja gräva antar jag. Får läsa på lite till nästa säsong. Jag har i alla fall köpt en massa vårlökar som jag tänkte peta mer i den misslyckade gladiolusrabatten.
Snövit Duva har ruvat duktigt, och igår och idag kläcktes fyra pyttepyttesmå dunbollar; två gula, en grå och en svart! (De är väldigt svårfotade just nu.)
Snövit ligger fortfarande på fyra ägg (och tre verkar ha försvunnit?), kanske kläcks någon till imorgon.
Och Charlie och Chaplin har blivit tonåringar och sitter på pinne. De går med de andra nu och blir inte trackade alls, men de håller sig för sig själva. Vi tänker att Chaplin (till höger) kanske är en tupp, hen har länge haft en större kam än Charlie, och nu har den dessutom blivit väldigt röd.
Vi får väldigt lite ägg just nu, mellan ett och tre per dag, mot sex i somras. Undrar om de går och värper någon annan stans eller om det är för att det är höst?
Just nu bor det en tupp, sju hönor och sex kycklingar i hönshuset, lätt överbelagt faktiskt.
Vissa dagar får man ju bara till det – den här dagen har tamejfan varit perfekt! I morse när det slutade regna (lägligt nog vid tiosnåret sådär, så vi hann äta frukost och läsa tidningen i lugn och ro först) gick vi ut och plockade ner byggställningen vid ladan – äntligen!
Sen byggde vi om hos hönsen, så att kycklingarna kan gå med de stora om de vill, eller gå in genom en liten lucka till sitt eget crib om de vill. Och så satte vi nät för Snövit duva som ligger och ruvar, så att hon kan få lite lugn och ro. Hon är ute och jiddrar med folk och fä mest hela tiden för att försvara sina ägg, istället för att ruva på dem.
Sen stack vi på en liten tur med fyrhjulingen bort till vår favoritek och fikade i sloen.
Så himla skönt att ligga på marken och kolla på himlen och trädkronorna – måste sitta djupt hos människan, den tillfredsställelsen det ger. Känslan av total avkoppling. Bodil var i gasen, åt insekter (och en mördarsnigel!) och lekte jättemycket med sin nya pipleksak. Hon fick den på förmiddagen, och nu på kvällen är den i princip uppäten/söndersmulad/nedmonterad i atomer.
Sixten konstaterade att stolen, dvs platsen mellan de här två rötterna, hade blivit för liten sen han provade den sist. När vi kom hem övade Ines och Chaplin på en kycklingcirkus som de planerar att dra igång.
Och nu har de andra stuckit ut på en kvällstur efter middagen för att bygga en koja med grannbarnen, och jag är hemma med Bodil som behöver sova efter allt röj.
Jag har en liten slatt kvar i vinglaset, några bitar kvar i lördagsgodispåsen, hoppas jag hinner se lite av Hundra svenska år innan de andra kommer hem igen. Aah, det blir perfekt!
När vi köpte två skänkar på Blocket nyligen så låg det så himla fint hyllpapper i den ena – titta bara:
Men i den andra var hyllpappret helt gräsligt, kolla:
Det blommiga kanske är från 50-talet sådär, eller äldre? Och det andra är ju 90-tal, utan tvekan. Och jag försöker föreställa mig det som är omöjligt att föreställa sig – att när mina barn blir vuxna tycker de kanske att det där 90-talspappret är superfint… Och på 70-talet eller så, då tyckte man väl att 50-talspappret var jättemossigt och tantigt.
Kanske klarar man inte av det som är från ens egen ungdom, bara? Jag har med fasa noterat att magtröjor, indianmönster, orange, vinrött och smutsgult är tillbaka i modet – 90-talet helt enkelt. Det fulaste klädmodet. Men jag minns också hur min mamma la upp ett gapflabb när jag kom hem i ett par utsvängda byxor i början på 90-talet – något som hon associerade med sin egen tonårstid och tyckte var skrattretande fult.
Nåja. Var och en blir salig på sitt sätt.
PS. Grottmålningar var ju verkligen en grej på 90-talet – jag gjorde till och med en liten grottmålningstatuering. Som jag nu tatuerat över med en 50-talsdoftande sjömanstatuering med hjärtan, svalor och banderoller. Kanske är den hopplöst ute om 20 år, men då är jag så gammal så att jag tycker att 2010-talets tatueringsmode fortfarande är helrätt.
Nä, jag kände mig faktiskt inte redo för höst efter den här sommaren. Men det är ju bara att gilla läget – och de här bilderna från förra hösten gjorde mig ändå lite sugen på skogsutflykter, brasmys, inomhusfix, tända ljus, frostmorgnar och äpplen.
Bodil verkar ha funnit sig väl tillrätta här. Inatt sov hon i sin bädd på golvet intill vår säng utan att gråta. Hon kommer när vi ropar på henne och hon har hajat att hon får godis om hon kissar och bajsar ute.
Igår regnade det, hon ville inte vara ute utan låg och sov i Jonathans famn hela dagen. Det verkar ha genererat en massa överskottsenergi till idag, hon har farit runt som ett jehu hela morgonen och bitit (jättejättehårt!) i allt hon kommit åt.
Det är som att ha en bebis faktiskt – förutom att en valp ställer till det mycket mer. Jag bär på henne nästan hela tiden, om hon är på golvet måste jag passa henne, och jag kan inte göra något annat förrän hon har ätit, lekt, bajsat och kissat och somnat. Annars handlar det mesta just nu om att nosa på allt, bekanta sig med tillvaron och akta sig för hönsen.