Jag har ett väldigt roligt jobb, kan knappt tänka mig bättre egentligen. Ändå får berget av jobb som ligger mellan mig och jullovet just nu mig att vilja gråta. Vill bara ha det överstökat så jag kan ägna mig åt det här:
Tända ljus, äta mat och godis, spela spel och läsa med barnen, gå på promenader, sitta framför brasan med en bok, sova på morgonen… Ja, ni vet.
Men tills dess: bit ihop! Bara 35 arbetsdagar kvar!
När vi började prata om att flytta från vår lägenhet i Kärrtorp så drömde jag om ett radhus i Bagis. Jonathan pratade om en gård, men jag tyckte han var knäpp. Sen började vi kika på riktiga hus, och för att vi över huvud taget skulle ha råd så behövde de ju ligga en bit ifrån stan. Plötsligt började vi ändå kolla på gårdar (Jonathan har Underbara Clara att tacka för att han fick som han ville) och så var vi hux flux norr om Norrtälje på Hemnetkartan. Och ju mer jag tänkte på det desto trevligare verkade det att bo på landet. Jag föreställde mig att livet skulle vara enklare på nåt sätt. Och jag har alltid tyckt om att vara hemma och fixa. Jag skulle såklart fortsätta frilansa, fast från arbetsrummet på min gård.
Så hamnade vi här! Jag hade lite ångest först för att det var så himla långt från Stockholm, och Jonathan började genast prata om höns och får och allt möjligt, men jag tyckte han gick för långt. Ja okej, höns då. Men nu börjar jag tänka att det kanske är rättså trevligt med får? Man får gott kött och fin ull och så kan man sälja lite kött också kanske. Och så är de ju söta. Men inte grisar, de luktar väl illa?
Ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag på att vara självförsörjande på grönsaker och kött och saft och sylt och sånt (ett himla tjat), och så driva någon slags business här på gården tillsammans med Jonathan och försörja oss på det.
Då kommer min hjärna få vara ifred från allt brus, och då kan jag skriva en roman!
PS. Tack för pengarna CSN. Och tack Stockholms Universitet för idéhistoria, svenska och en fil kand i journalistik! Det var kul och intressant alltihop. Ajöss!
Jomen alltså det här med självförsörjning. Jag fattar ju att det inte går på ett år – särskilt inte när man har så mycket annat att fixa med hela tiden (typ förvärvsarbete och annat världsligt). Men det har verkligen inte blivit några lager fyllda efter den här odlingssäsongen.
Vi odlade en del och åt upp allt bums helt enkelt. Jag kokade saft – vi drack upp den. Gjorde lite marmelad – vi åt upp den. Nu har vi lite potatis kvar i kylen, det är väl allt. Och en burk tomatchutney som jag gjorde igår på de sista gröna tomaterna (tänkte fota den, men den ser ut som en spya i en burk så jag avstod. Ni får föreställa er.)
MEN! Trots den usla äppelskörden – vi är i alla fall självförsörjande på äppelmos!
Tack Maria för att du fick mig att inse det.
Den här helgen får vi saker gjorda! Igår började vi slå ängarna, det måste göras innan den sista oktober.
Slåtterbalk alltså, jösses vilken läskig grej! De där små knivarna går fram och tillbaka och skär av gräset.
Här ger sig månskensbonden iväg mot horisonten.
Under tiden städade jag ur hela hönshuset. Tömde, skurade, skrapade bort all skit, la in nytt hö i redena och nytt spån på golvet. Jag hängde också upp mat- och vattentråget för att de inte skulle bli så äckliga av hönsskit och spån som hamnar där.
Hönsen blev förfärade och vägrade gå in i det främmande huset på kvällen. Vi fick jaga in dem.
Idag sitter Jonathan i traktorn hela dagen igen, och jag och barnen har planterat lökar och bakat bröd. Blir nog kanelbullar också sen.
Igår gick jag och Bodil på en lång tur över ägorna. Det var gryning hela dagen, milt och fuktigt och blåsigt, och världen såg ut som en målning av Carl Fredrik Hill.
Det här är vår vackraste plats tycker jag – nu har den en så märklig gul och grå färg, på sommaren är den helt täckt av ängsblommor.
När vi fick genom en skogsdunge la ja märke till några svampar och insåg att vi inte plockat svamp alls den här hösten, inte efter sommarkantarellerna. Det kändes lite sorgligt. Vi har för mycket att göra hela tiden, just nu är inte livet här så som jag tänkte mig det. Jag vill hinna gå på svamputflykt, läsa länge med barnen och sitta och prata med dem framför brasan, fundera över tillvaron i lugn och ro, leka med Bodil och träna henne ordentligt, jobba med olika projekt inne och ute, piffa och fiffa och bjuda hem folk… Ja, såna där livsnjutarsaker som en söderböna i spenaten fantiserar om. Just nu är det bara massor av jobb på alla fronter, och så ser det ut i alla fall fram till nyår. Men sen blir det ändring! Enligt devisen att allt ordnar sig.
Jag hinner ingenting. Fattar inte hur ni gör som hinner ha både jobb, familj och fritid. Eller hinner ingen det? Jag jobbar mellan åtta och fyra ungefär, tar knappt nån lunch, lite tid går ju till Bodil under dan såklart. Men jag får ju inte ihop åtta timmar utan måste alltid jobba en stund på kvällen. Plus att det ju är en massa annat som ska fixas på kvällarna – åka och handla, städa, barnens läxor och själva barnen tar ju tid… Och så allt som hör till gården och underhållet av den. Vi skulle kunna ägna oss bara åt den på heltid, men det är ju orealistiskt pga är ej ekonomiskt oberoende.
NÅVÄL, här är några saker jag har tänkt blogga om de senaste dagarna men inte hunnit:
Vi har plockat alla äpplena till slut, och det var ju en sorglig historia. Skörden var kanske en tiondel så stor som förra årets, och så gott som alla äpplen var angripna eller missbildade på ett eller annat sätt. Men det blev i alla fall fyra-fem kilo finäpplen som är jättegoda, och så lite äppelringar och tio burkar mos.
Och så har vi ätit älgstek på älgen som Jonathans jaktlag sköt, och den var väldigt god. Tyvärr har jag ingen bättre bild på grund av att den middagen urartade i kaos.
Och Jonathan har byggt en egen Dexter-hörna i lilla stallet till sin svampodling.
Så gott som dagligen inträffar detta: jag sitter inne och jobbar, och hör hur en liten kyckling piper förtvivlat därute. Den har hamnat på fel sida av hönsgården – alltså på insidan eller utsidan, på andra sidan från Snövit duva och de andra kycklingarna. Snövit skrockar och lockar men fattar absolut inte hur hon ska lyckas återförenas med sin lilla unge. Och den ensamma kycklingen är för skärrad för att kunna tänka (välvillig tolkning) och flaxar bara fram och tillbaka och skriker för full hals. Jag fångar in kycklingen och lämnar av den hos Snövit, som burrar upp sig lite hotfullt för att markera att jag minsann inte får ta hennes ungar hur som helst.
Samma sak när jag kommer ut med maten – de får rester i en orange kastrull, och blir helt galna varje gång de får syn på den (men följer gärna efter en i trädgården för säkerhets skull bara man bär på något, vad som helst). Alla kommer springande och börjar äta, utom en stackars sate som har glömt hur man går ut ur hönsgården (genom den stora dörren alltså, som står på vid gavel hela dagarna) och desperat springer fram och tillbaka på fel sida om hönsnätet medan kamraterna sätter i sig all mat.
Ja, vad säger man. De är dumma i huvudet helt enkelt. När man sen kommer och lyfter upp den tomma kastrullen för att bära in den utbryter halv panik igen, alla kommer sättande – man bär ju på något – kanske blir det mer mat.
Alltså ursäkta för livsnjutarskryt, men dagar som denna är ju mina bästa! (Väljer att utelämna en galloperande bihåleinflammation här.)
Jag har ju bloggat om det förut, kontrasterna som gör mitt liv så himla lylligt. Idag har jag suttit och jobbat till vedspisens trygga sprakande och varit ute med Bodil i höstsolen. Strax ska jag hoppa i klackarna, åka till stan och käka lyxmiddag på Oaxen med mina syrror.
Japp, ville bara att ni skulle veta!
Är det bara jag eller är det en ovanligt ful höst i år? Runt Morris födelsedag, det vill säga nu, brukar det ju vara sådär färgsprakande magiskt vackert. Förra året minns jag att jag liksom häpnade varje dag. Men i år känns det som att alla träd antingen är kala eller fortfarande gröna.
Vädret är i alla fall vackert, jag och Bodil är ute och leker i solen. Men hon är hemskt osugen på att gå ut på kvällen och morgonen när det är minusgrader. Vi får väl köpa ett sånt där täcke till henne, hon har ju knappt någon päls.
Vår lånehund är här och sätter Bodil på plats. Så skönt! Efter lite inkörsproblem – när Narnia (ja, hon heter så…) kom hit och upptäckte att en liten snorvalp tagit hennes plats i vår familj, och Bodil grät högljutt när vi gosade med Narina – så funkar det riktigt bra. Bodil är alldeles för kaxig för sitt eget bästa, och Narnia markerar tydligt att det inte är okej. Bodil behöver någon som hugger ifrån och visar att hon inte får bestämma, hon kommer bli helt odräglig mot andra hundar annars.
Och dessutom är Narnia extremt väluppfostrad och en utmärkt förebild för Bodil, som redan börjat uppföra sig tycker jag. Underbart!
Och så är de så gulliga för att de är så lika. Inte en slump att vi fastnade just för Bodil.