Det är inte helt helt färdigt egentligen, det tar ju ett tag innan det sätter sig, liksom. Jag har mest kastat in grejerna.
Men här är i alla fall bokhyllorna! Jonathan har ritat och byggt, jag har målat (och bestämt). Vi har jobbat på lediga stunder ända sen nyår. Tyvärr visade det sig att det var svårt att fylla alla hyllor. Mina böcker räckte inte! Får väl köpa fler. Angenämt bekymmer ändå.
Hyllan till vänster om man kommer in i rummet från hallen. Här finns förutom böcker skivor, skivspelare, spel och pussel.Skönt med en lucka för stereon pga är stor dammsamlare.Den högra hyllan. Här är det ännu glesare. Får hitta nåt att fylla gluggarna med.Det här vitrinskåpet behöver definitivt styras upp. Funderar på extra hyllplan av glas, ser löjligt ut med de där små grejerna på botten. Men det kommer bli riktigt fint så småningom!
Så fruktansvärt nöjd ändå! Nu när de är på plats ser det ut som att de alltid varit där, de passar så otroligt bra in i rummet. Och det känns inte alls mörkt här inne som förut, när golvet ljusats upp och vi har belysning i hyllorna.
Vi har en del annat fix kvar i vardagsrummet – tapeter och en taklampa, och så måste vi hitta en skön läsfåtölj eller två, lite beroende på hur vi möblerar. Får återkomma med före/efterbilder så småningom.
Imorgon blir en lång, hård arbetsdag för mig, så jag gav mig själv ledigt idag. Just nu sitter jag i tv-soffan och äter frukost framför Nyhetsmorgon – höjden av slapphet om ni frågar denna plikttrogna 70-talist. Sen ska jag röja upp och göra klart i vardagsrummet, förhoppningsvis kan jag visa bilder på bokhyllorna i eftermiddag! Woho!
Jag har så smått börjat packa upp böckerna i bokhyllorna. Det tar sin tid – jag har ett väldigt sentimentalt förhållande till mina böcker. På riktigt blev jag lite pirrig när jag öppnade den första pocketlådan och såg Paul Auster ligga där och vänta på att dammas av. Jag måste ofta bläddra lite i böckerna för att riktigt minnas stämningen och hur det var att läsa dem. Många böcker är också starkt förknippade med en person eller en period i livet.
Herman Hesse fick jag av pappa när jag var tonåring, han (pappa alltså) har stått för min litterära fostran. Det var en högtidsstund att stå och vänta medan pappa gnuggade händerna och vandrade längs raderna i bokhyllorna hemma i biblioteket (jo det är sant, pappa hade ett rum som hette biblioteket – han bor i en sån där stor paradvåning med flera stora salar i fil) för att välja något som passade.
Just den här utgåvan av Dostojevskij är så rolig för att ungefär alla jag känner har den i sin hylla – med obruten rygg. Den fanns på bokrean någon gång under andra halvan av 1990-talet.Ett hus åt Mr Biswas! Den här boken älskade jag verkligen när jag läste den någon gång i gymnasiet, jag delar den med min vän Linda som jag delar ett par hundra andra läsupplevelser med. (Och få saker gör en ju så förtjust som när man känner till, tycker om och har läst personen som får nobelpriset, och med rätta kan ropa äntligen!)
Jag kände också en stor saknad till böckerna när jag packade upp dem. Jag läste så mycket förut – jag kunde ligga i soffan en hel dag, bokstavligen, och sträckläsa. Och min vision om livet på landet var att jag skulle sitta i en fåtölj framför brasan under den mörka årstiden – och i trädgården under den ljusa – och läsa. Plötsligt skulle jag ha både tid och ro. Men såklart hetsar vi på som vanligt, och jag har inte läst ut många böcker sen vi flyttade hit.
Men nu när det blir ordning i vardagsrummet ska jag se till att fixa en bra läsplats, och så ska jag sätta mig där istället för att lägga mig i tv-soffan – jo men det ska jag!
Blygrå himmel idag, ett hopplöst februariregn faller. Jag fokuserar på annat.
Vi har pratat om det kommande året, vad vi vill göra innan nästa vinter, och insett att det inte är realistiskt att hinna bygga ett stort växthus och nytt hönshus den här säsongen.
Detta är vad vi ska satsa på:
+ Bygga ut det befintliga hönshuset. Flocken har växt och behöver mer plats på sittpinnarna och fler värpreden.
+ Skaffa bin! Gå på kurs, bygga kupor, slunga honung. Eller vad man nu gör.
+ Skala upp odlingarna rejält! I år vill jag ha ett lager i jordkällaren när hösten kommer. Saft, sylt, inläggningar, rotfrukter, frysen full med godsaker. Förra året åt vi upp alllt à la minute. Vi har ett till växthus (avloppsväxthuset) och flera nya stora trädgårdsland.
+ Jag ska renovera alla fönster på övervåningen.
+ Vi ska borra för bergvärme – eller i alla fall undersöka möjligheterna. Nu är vi trötta på slitet med veden.
Varje dag får hon flera långa promenader i naturen, hon springer fritt i skogen, sniffar runt och gör vansinnesrusningar över ängarna. Ofta leker hon med grannhunden (eller ja, retar grannhunden till vansinne snarare. Men på lek!).
På dagarna slaggar hon framför vedspisen när jag sitter och jobbar.
På kvällarna ligger hon hos oss i soffan och gosar.
På nätterna sover hon hos barnen – varannan natt hos Sixten, varannan hos Ines. Oftast ovanpå dem eller helt gömd under täcket.
Allra lyckligast är hon nog över barnen. Hon följer dem överallt och de har så kul ihop. Utan dem skulle hennes dagar vara betydligt mindre fartfyllda.
Barnen är så bra men henne också, så himla säkra och tydliga och orädda och kärleksfulla. Ah, fantastiskt. Jag blir rörd när barnen springer iväg uppför trappan, med Bodil förväntansfullt hack i häl.
Nu är Bodil nästan sju månader, vi väntar med viss bävan på första löpet och slyngelåldern, som förväntas inträda nu snart. Än så länge är Bodil en lydig, om än inte fullärd, liten varelse. Hon sitter, väntar, stannar och kommer när vi ropar, låter bli sängarna hon inte får vara i, stjäl inte mat hon inte får ta, jagar inte hönsen.
Det ska bli så fint att dela de närmaste 10-12 åren med henne!
Idag kände jag för första gången sen vi flyttade hit att jag faktiskt saknade Stockholm. Vi hade inte planerat något särskilt, vädret var trist och vi ville hitta på något med barnen. I Stockholm hade vi ju haft massor att välja på – ett museum eller en bio eller något på Kulturhuset kanske. I Norrtälje finns det en sak, om man inte går till badhuset, vilket vi inte ville eftersom Sixten fortfarande är lite risig efter megainfluensan; Pythagoras. Ett industrimuseum med gamla fabriksmaskiner och ett rum för barn. Bara det att rummet för barn var stängt för säsongen, och allt annat var dötråkigt för barn… Så vi tog en fika (delicatoboll eller munk från Ica) och åkte hem igen.
Det här brödet är lätt det godaste jag någonsin bakat – och dessutom väldigt enkelt! Och hållbart! Det tar tid, men det sköter ju sig självt för det allra mesta.
Okej, kaffet var också gott.
Det är verkligen inte svårt att baka surdegsbröd. Bara man har tid och ork att vänta. Jag gjorde en surdegsgrund såhär:
+ Jag blandade en matsked rågmjöl och två matskedar ljummet vatten i en glasburk.
+ Lät den stå på spiselhällen ett tag och gona sig.
+ Sen i rumstemperatur över natten.
+ Sen ställde jag den i kylen. Då var den bubblig och fin, såg ut som gammal spya och luktade surt.
+ Efter två dygn fyllde jag på med en matsked rågmjöl.
+ Lät stå i något dygn till.
+ Matade den igen med lite rågmjöl och vatten.
Jag är absolut ingen expert, kan inga knep, mäter inte exakt. Men det här har alltid funkat för mig (utom när jag frös in en vetesurdeg, den lyckades jag inte väcka igen även om det tydligen ska funka). Och misslyckas man är det ju bara att börja om, vad har man förlorat, några matskedar rågmjöl? (Och hopp. Och tid.) Såhär ser min surdeg ut:
Efter rekommendation från en av er provade jag Johannes surdegsbröd från Farbror Grön:
Dag 1
1-2 dl surdegsgrund
6 dl vatten
6,5 dl rågmjöl
Blanda allt i en bunke. Täck bunken med plastfolie och låt stå dragfritt till nästa dag.
Dag 2
5 dl ljummet vatten
3 dl vetemjöl
9 dl rågmjöl
25 g salt
1-2 msk honung
2 dl solrosfrön
2 dl linfrö
2-5 tsk kummin eller anis, fänkål eller torkade korianderfrön
Blanda allt till en grötig deg. Låt jäsa i bunken 3-10 timmar, beroende på hur länge du orkar vänta och vad som händer i bunken (jäsningen måste komma igång ordentligt).
Smöra två brödformar och smeta ut degen i dem, släta ut med blöta händer. Låt jäsa tills degen når kanten på formen, 1-5 timmar. Pudra med mjöl.
Gädda i 250 graders ugnsvärme i 40 minuter, sänk temperaturen till 180 grader och grädda ytterligare 15 minuter ungefär.
Jag tycker så mycket om att vara hemma. De allra flesta dagar är jag ju det – sitter och jobbar i värmen från vedspisen, lallar runt och småfixar, målar något, skruvar ihop något, bakar något. Går i skogen med Bodil. Och jag känner mig så himla tillfreds med det! Känner mig aldrig ett dugg uttråkad eller isolerad.
En dag i veckan jobbar jag i Stockholm, då passar jag på att luncha med någon, och nästan alltid hittar jag på något efter jobbet. Och det är kul, men det är sällan jag blir besviken om Stockolmsresan blir inställd.
Jag är ju en social person, älskar att ha gäster och umgås med folk – men jag måste liksom inte. Jag trivs utmärkt i mitt eget sällskap också.
Är det medelåldern?
Den där rastlösheten är helt borta – känslan att man kanske missar något om man inte är där.
Nejnej, jag fattar väl att det är långt till våren, den riktiga våren. Men idag fick jag ändå en första sniff när jag var ute och släppte ut hönsen – som faktiskt går ut nu när det inte är så mycket snö. Solen sken och fåglarna (vars namn jag inte vet men vars ljud alltid påminner mig om min födelsedag) kvittrade.
Nu har vi två tuppar i hönsgården – Sune till höger, och hans son Charlie till vänster. Det ska nog gå bra om inte Charlie sticker upp för mycket. Sune är en snäll tupp och de har nu 15 hönor att dela på i sitt harem. Längst bak syns Charlies syster Chaplin. De två är kläckta i äggkläckare och uppväxta i vårt vardagsrum – de var präglade på Jonathan som små och deltog ofta som statister i barnens lekar. Det var kul, men egentligen känns det så mycket bättre att låta hönorna ruva fram egna kycklingar. Då blir de uppfostrade och inslussade i gruppen på rätt sätt. Vi har en harmonisk hönsflock, inga slagsmål och ingen mobbing, förutom stackars Mumin som vi fick plocka bort. Men hon blev mobbad i sin nya flock också, så det var nog nåt knas med henne.
På bilden syns också några av de fyra som kläcktes i höstas någon gång. Alla hönor, vilken flax! De har inte fått namn än. Härom dan fick vi dessutom en höna av grannen som inte funkade i hans flock, hon verkar trivas fint.
Det är så kul med höns! Längtar tills de börjar värpa igen – de slutade tvärt allihop som på en given signal för några veckor sen. Nu äter vi köpeägg, de är så bleka.
PS: TACK för alla tips angående bokhyllorna! Elementskydd hade jag gärna haft, men ingenjörn har invändningar. Precis som ni trodde blev det bättre när det blev målat, och konsolen byter vi ut. Tror det bli helt okej.
