Härom dagen nåddes vi av den fantastiska nyheten att björnspår siktats i Stabby någon kilometer härifrån. Igår när jag och Ines var ute med hundarna hittade vi den här bajshögen, som vi misstänkte kom från en björn:
Kollade med Länsstyrelsen som håller med, troligen en björn. Galet!
And now for something completely different, som gör mig förbannad varje år:
Idag svämmar sociala medier över av kvinnor som gratulerar sig själva och andra på kvinnodagen för att vi är starka, fantastiska varelser som orkar så mycket, som kämpar, som peppar och är allmänt härliga mot varandra. Jag citerar ur mitt flöde:
Min och alla kvinnors dag idag. Värt att fira och uppskatta varandra! Jag är verkligen tacksam över att ha kvinnor runtomkring mig (…) som är så trygga i sig själva att de kan peppa andra kvinnor. Det behövs!
Detta gör mig så förtvivlad. Är problemet med ojämställdhet att kvinnor inte peppar varandra tillräckligt? Att vi är för otrygga? Ni gör jämställdhetskampen en sån jävla otjänst genom att reducera kvinnodagen till någon slags flummig biologistisk hyllning av det kvinnliga släktet.
Kvinnodagen är inte en dag då vi ska hylla och peppa varandra extra mycket (eller – förihelvete – ta emot blommor!), det är en dag då vi ska bli förbannade! Det är en dag att uppmärksamma att kvinnor världen över våldtas, misshandlas, hålls som sexslavar och hushållsslavar, saknar rätten att bestämma över sina kroppar, har mindre makt än män, tjänar mindre pengar än män, blir mindre lyssnade på än män. Enbart för att de är kvinnor.
Det enda vi kan gratulera oss till idag är ytterligare ett år av förtryck.
Igår kom en av jägarna i Jonathans jaktlag förbi med drygt åtta kilo älgkött – de hade visst skjutit en kalv.
Egentligen skulle vi nog kunna vara självförsörjande på kött, om vi åt mer vegetariskt och bara älgkött utöver det.
Men det kommer ju inte hända. Jag är dessutom inget vidare på att laga älgkött, men jag lär mig väl. Kanske ska prova en tjälknöl?
Det går för resten bra med hundarna idag, även om jag inte riktigt förstår hur de har löst rangordningen – i morse åt Narnia upp Bodils mat medan Bodil stod bredvid och sniffade intresserat, himla märkligt. Men de verkar nöjda med de roller de har hittat nu i alla fall. Leker fint ute, slappar bra inne.
Även om Bodil jobbar rätt hårt för att få leka inne också. Notera den suddiga fläcken i vanstra hörnet, där Bodils svans vispar runt!
Lånehunden Narnia är här igen!
Hon och barnen var så glada att ses igen, det var verkligen påtagligt från båda håll.
Titta vad lika de är! Det är inte svårt att se vem som var vår förebild när vi valde Bodil.
Förra gången de sågs var Bodil en liten plutt som lät Narnia bestämma. Nu är Bodil en kaxig tonåring, och Narnia har blivit så gammal och trött. Hon låter Bodil bossa utan knussel. Är det verkligen normalt att en åtta månaders kräver – och tar – högre rang än en nioåring sådär? Är Bodil den mest dominanta hunden i världshistorien?
Vi hoppas i alla fall att det ska gå bra så Narnia kan stanna ett tag. Just nu ligger de och slaggar på varsitt håll.
Förutom hundpromenad har dagen också innefattat bakande och ätande av äppelkaka…
Och målning av fönsterfoder i gästrummet. De var så fula i lackad furu, nu ska de bli vita med linoljefärg. Tänkte måla väggarna också och ge rummet en uppfräschning – om allt går vägen blir vi snart stödfamilj åt ett ensamkommande flyktingbarn som kommer att bo här någon helg då och då!
Nämen alltså det har ju inte varit toppenväder idag direkt, mest grått och vått. Men vi har ändå varit ute en stor del av dagen – i täckbyxor, men ändå! Vi har börjat bygga sargen till trädgårdslanden – Jonathan har en idé om att det är lättare att gräva i tjäle än i geggamoja, jag vet inte jag… Två sidor är typ klara – jag har roslagsmahognybehandlat plank som Jonathan har skruvat ihop och fäst markduk på. Markduken ska få ligga längs utsidan för att förhindra/försvåra för grässtrån att växa upp och kortsluta vårt snigel-elstängsel (!) som ska skydda odlingarna från att bli uppätna av mördarsniglar.
Och så har vi äntligen städat ur hönshuset – eftersom det här är en härlig livsstilsblogg får ni inga före-bilder, men om vi säger såhär: det var fruktansvärt äckligt. De har ju suttit 15 pers därinne och bajat hela vintern. Men nu är det (ganska) rent och fint, hoppas de börjar värpa igen nu! Just nu är det bara Bruno som kämpar på med ett ägg varannan eller var tredje dag. Längtar efter massor av ägg, och kycklingar! I bild syns Chaplin och Lillsvans skeptiskt inspektera det bajsfria hönshuset.
NU blir det ost och kex och House of cards!
Det är riktigt grått och ruggigt ute idag. Jag och Karin sitter i arbetsrummet och jobbar – Karin skriver på ett jobb om belysning och jag kollar på en galen dokumentär om Nordkorea. Vi har tänt ljus och ställt kaffepannan på vedspisen. Bodil ligger här någonstans och slaggar. Mitt liv är så himla litet ibland (oftast), och det är så otroligt fint och bra.
Jag och min vän Karin har samlat skatter ända sen i höstas, och snart är det dags för oss att slå upp portarna till vår LOPPIS!
På vår loge här i Ekeby kommer vi att sälja massor av fina grejer – porslin, glas, tyger, kläder, tavlor och prydnadsgrejer, en hel del möbler, men också barnkläder och leksaker, vanligt husgeråd, grejer man brukar hitta på en loppis helt enkelt.
Och ägg! Och ostronskivling! Och fika! Och kanske något mer som vi inte har kommit på än.
Pemiärdagen blir lördagen den den 7 maj, save the date för en utflykt till Roslagens famn!
Jag har alltså inte fått en stroke, jag har tagit en selfie med min nya kamera. Selfies är inte min starkaste gren – och dessutom blev jag förfärad över självutlösarens fördröjning som jag inte var beredd på.
Jag sitter på ett café i Norrtälje och jobbar med min lantiskompis Karin och känner mig pirrigt lycklig över hela mitt jävla liv! Och tänker saker som:
Vad roligt det ska bli att få nya kycklingar i vår.
Vad glad jag är för min nya kamera.
Vad jag är sugen på att börja gräva i landen.
Tänk när vi kan sitta ute och äta frukost.
Vad kul det ska bli att dra igång alla projekt som jag och Karin planerar ihop.
Vad fint det kommer bli i vardagsrummet när tapeten är uppe.
Ja, såna saker. Allt är lylligt i mitt liv utom just den här selfien faktiskt. Nu ska jag skriva en stund, sen ska vi dra på loppis.