Januari. Året hos oss börjar alltid med massproduktion av ved. Eller vi brukar börja redan i mellandagarna – vi tar ner träd, kapar, klyver och travar en masse.
Vi lär oss efter hand hur vi ska göra med veden. Till exempel tar vi inte lika stora träd längre, det är inte värt besväret att kapa och klyva bjässar som man knappt kan lyfta, även om det såklart ger mer ved per träd. Vi har landat i att systemet som vi uppfann förra vintern funkar fint till veden som ska till kakelugnen och vedspisen, men veden till kaminen i hallen, som ska vara längre, ska vi istället trava i större enheter och bära in i ”slingor” som Jonathan uppfunnit – får visa någon annan gång. Det är ett himla slit med veden, men så skönt när det är klart. Plus att det är en väldigt tillfredsställande känsla att (delvis) vara självförsörjande på värme!
Februari. Fårklipparen kom och klippte våra dräktiga tackor.
Och jag fyllde 40! Jag gillar inte frukost på sängen, så för mig var födelsedagsbrickan perfekt:
Det var stort att fylla 40 – jag blickade bakåt och framåt och var i stort sett helt nöjd med var jag varit och vart jag var på väg.
Jag minns det som att förra vintern var snöfattig och värdelös, men tydligen fick vi några såna här strålande februaridagar runt min födelsedag i alla fall:
Mars. Sen kom lammen! Jösses vad gulliga de var. Det var så spännande och läskigt med den första lamningen.
Alla bilder är suddiga eftersom det var mörkt i ladan och ingen någonsin stod still.
Lille Ann-Britt här ovanför blev halvt flasklamm eftersom hans mamma hade så lite mjölk. Det var mysigt! Ines stod först på kö att följa med ut med flaskan i ur och skur.
Förstföderskan Annika visste inte hur hon skulle göra med sin lille Håkan – stånga honom eller slicka honom! Hon gjorde både och. Men det gick bra sen.
Vi hade räknat fel på tiden och var inte riktigt beredda när lamningen satte igång. Men det gick ändå rätt bra – bortsett från en dödfödd stackare och så lilla Ulla som blev förskjuten och kanske också skadad av mamma Lilla My – hon dog i alla fall, samma dag som terrorattacken i Stockholm. Men hennes syster Bella är min favorit – så söt och tillgiven och kelig! Nyfiken och rolig.
I mars kom också äntligen vår kamin på plats! Det tog enormt lång tid och kostade väldigt mycket pengar, mest på grund av att sotarna tjafsade så mycket och inte godkände installationen (som var helt brandsäker enligt både muraren och en annan, mycket mer erfaren sotare). Men det var värt både tid och pengar! Kaminen är det enskilt största lyftet för vår komfort (eller egentligen är det nog värmepumpen), nu är det varmt och välkomnande i hallen, där det alltid var svinkallt förut.
April. Visst var det väl någon slags vår ett tag? Hönsen började värpa som galningar i alla fall och vi fick vackra ägg.
Och så stängslade vi en sommarhage till baggarna.
Och la om taket på lilla ladan. Det var absolut inte kul alls.
Och samtidigt hände det här:
Snö snö snö i april och till och med i maj!
Villket vi hanterade på bästa sätt:
Maj. Det blev vår i alla fall, och vi fick kycklingar. Så fint vårtecken.
Och vi slet med trädgårdslanden och satte potatis. Maj och juni är de mest intensiva månaderna på året. Men det är härligt! Vi är ute så mycket, och kvällarna är långa och ljusa. Längtar dit nu!
Juni. All tid gick till odlingarna. Som vanligt såg det välorganiserat ut till en början, men grönskan runtomkring invaderade ändå till slut.
Vi byggde nya tält till kålen.
Midsommar firade vi utomhus med tårta och bubbel!
Jonathan gjorde två avläggare, det vill säga nya bisamhällen. Målningarna på framsidan – play och paus enligt Sixten – hjälper bina att hitta hem till rätt kupa.
Vi tjuvsmakade honungen, direkt från vaxkakan. Såna göttiga självförsörjningsvibbar av bilden här nedanför!
Ja det var väl allt för första halvan av 2017. Imorgon kör vi andra!