I förra veckan var jag på lamningskurs och blev uppskrämd med allt otäckt som kan gå fel under lamningen. Bland annat fick jag öva på att stoppa in handen (och armen!) i en fårlivmoder av plast och rätta till ett gosedjurslamm som låg fel. Otroligt svårt att känna vad som är vad när man inte ser nåt. Jag skulle vara rättså skärrad om jag behöver göra det i verkligheten. Om det dessutom är tvillingar… Gulp alltså! Sirpa är jättetjock så hon kanske till och med väntar trillingar?
De allra flesta lamningar går ju bra, men det gäller ju att veta vad man ska göra om det inte går bra… Vi har tre stycken förstföderskor – Lilla My, Annika och Felicia – och dessutom är inte suffolk kända för sina goda modersegenskaper direkt. Våra två svärdsjöfår Sirpa och Ripa har lammat flera gånger och är mycket goda mödrar, men de tappar hull hur lätt som helst och har förmodligen inte mjölk nog åt lammen.
Över huvud taget är det jobbigt första året med något nytt tycker jag, när man är helt utelämnad till vad andra säger om hur allt ska vara. När Bodil var valp hade jag hela tiden lite ångest över att vi inte tränade henne tillräckligt, att hon inte fick leka med andra hundar tillräckligt ofta, och en massa andra olika saker som folk hade sagt till mig var superviktigt. Men hon blev ju jättefin! Det tar ju ett tag innan man vågar lita på sig själv – och be andra om hjälp när man tycker det behövs.
PS. Den 19 mars är due date för fåren om vi har räknat rätt!
Eller när vi kämpade i veckor för att rädda livet på Mumin som hade hål i huvudet efter ett slagsmål om ett ruvningsrede – hade det hänt idag hade vi bara nackat henne. Vi har blivit mer praktiska och mindre sentimentala.
