En sak som många (Stockholmare) säger till oss, nästan lite skadeglatt eller liksom för att få oss att erkänna att det också är hemskt att bo på landet – är det här:
”Men på vintern kan det inte vara kul.”
Tesen är att när det är mörkt och kallt och vidrigt, så är det extra vidrigt på landet. Och den första tiden funderade jag också över det – vi flyttade hit mitt i en värmebölja och man var ju tusen gånger hellre här än i stan då, men jag funderade lite på november och bävade. Undrade om vi skulle stå ut.
Och ja, stora delar av senhösten/vintern/förvåren är ju vidrig, det är mörkt, kallt, geggigt, isigt, blåsigt osv – ja ni vet. Men grejen är att det inte alls är värre här än i stan! Tvätom!
Vinter i stan innebär kala gator, grusiga trottoarer och fyra nyanser av grått. Det finns få saker jag hatar mer än att gå på det där gruset som ligger överallt i stan på vintern. Ingenting får mig att känna mig så grå och fnasig och statiskt elektrisk och eksemig och frusen ända in i märgen.
Vi har mer snö här. När ni vadar över Hornsgatan i brun snömodd åker vi skidor på gnistrande skare.
Vi har mer mys här. När ni sitter i ett sterilt kontorslandskap med elvärme och luftfuktare tänder jag ljus i fönstret och gör upp eld i vedspisen.
Det enda som stör mig mer här än i stan är att det blir lerigare, och att leran kommer in i huset på ett annat sätt när man inte först passerar ett trapphus.
Men nej, ingen årstid har fått mig att ångra att vi flyttade hit!
Jag fyllde år och fick frukost på sängen; kaffe och ärtskott. Har ändå ingen aptit på morgonen och gillar inte att äta i sängen, så det var utmärkt!
Erica knäppte den här bilden på mig vid halv fyra-snåret, den sammanfattar kvällen väl.
Hemma igen! När Morris är här blir alla så glada. Särskilt barnen.
