Sirpa och Ripa, våra svärdsjöfår, är så himla fina. De är tama och tillgivna och lugna och snälla på alla sätt. Vi köpte ju dem för att de skulle hjälpa oss att få de andra fåren att förstå att vi inte var dödsfarliga, och de har verkligen varit en tillgång till flocken.
Men de är också rätt besvärliga – tappar i hull hur lätt som helst och har inte tillräckligt med mjölk till sina lamm (vi fick stödmata Ann-Britt). De är helt enkelt hopplösa att ha i en besättning inriktad på någon slags produktion…
Vi ville inte slakta dem, men vår granne kunde tänka sig att köpa dem! Så nu går de uppe hos henne, där får de en fin pension!
Vi satte halsband på dem ifall vi skulle behöva koppla dem, men de gick med oss hela vägen. Sirpa har Bodils snygga nithalsband!
Det där gröna på potatisen är rester av nätpåsen den låg i – den hade hunnit gro så mycket att det inte gick att trassla loss den från påsen.
