Jonathan har brutit foten – eller han fick en spricka i den när han spelade fotboll med Bodil och landade fel. Detta hände medan jag var på filmpremiär i Stockholm och drack gratis skumpa. Han fick krypa hem och lägga sig i soffan och bli omhändertagen av barnen. Men Bodil kunde inte brytt sig mindre, haha, hon har absolut ingen känsla för när vi är ledsna eller har ont, som en del hundar har.
Förutom att det är väldigt synd om Jonathan, som hoppar runt på kryckor och har jätteont, så känns det hopplöst att försöka hinna med allt den här hösten. Han kommer ju vara i princip helt arbetsoduglig de närmaste fyra-fem veckorna, och vi har 20 hektar ängar att slå och ett fårstall att bygga och en massa ved att ta upp och en massa skörd att ta tillvara…
Nu är det väl ingen katastrof om vi inte hinner – fåren behöver inte stallas in förrän i januari. Slår vi inte ängarna får vi inget gårdsstöd, men det kan vi leva utan. Om skörden förgås finns ju mat på Ica. Men tänk vad sårbart livet var förr, när det verkligen var avgörande att alla på gården var arbetsföra, vilken katastrof att bryta foten just när potatisen skulle tas upp.*
Barnen fick någon slags knäpp idag och började julpyssla. De har satt som mål att vårt hem ska vara ”det pyntigaste huset i Norrtälje kommun” i jul – så då är det väl bäst att börja i tid.
Även julmusik krävdes – här får Ines feeling och sjunger med Tommy Körberg.
God jul!
*Såklart är det en katastrof för dagens bönder också, men de svälter väl inte ihjäl under vintern ändå.
Vi har ca tio äpplen sammanlagt på våra två träd detta usla äppelår, men av någon anledning fick mamma massor – i sin trädgård två mil härifrån! Konstigt.
