Då eldar man allt man orkar, gör en second breakfast med te och kexchoklad, gläds åt att chilin växer och att kronärtskockan tittat upp. Och åt att tiden fortsätter gå och varje dag är en dag närmare våren, och närmare patriarkatets fall.
Idag ska jag njuta av att inte behöva åka till Stockholm för första gången på flera dagar, skriva en text om hur odlare kan rädda världen, städa och tvätta, laga middag och ha fredagsmys. Tror jag ska öppna en flaska vin ikväll!
Vad ska ni göra?
Titta vad jag fick i födelsedagspresent av Jonathan – en spinnrock!
Så himla roligt! Jag har ju kardor sedan tidigare, och ull har vi mängder av. Bara att börja göra garn! Och sticka, det är jag ganska bra på.
Vyer som denna kan ju få mig att ge upp innan jag ens börjat förstå hur det funkar. Men turligt nog är ju Jonathan tekninskt lagd, och dessutom har han gått i Waldorfskola, så jag föreställer mig att han har någon slags naturlig, intuitiv kontakt med den här typen av prylar.
Det ingick i presenten att han skulle hjälpa mig att komma igång, och tur är väl det, annars skulle det aldrig hända nåt. Kanske blir det inte förrän i höst vi sätter igång, nu börjar ju snart alla vårbestyr. Men ändå! Till jul är vi självförsörjande på sockor! Fatta vad coolt att bära klädesplagg som man har gjort helt och hållet själv, verkligen från scratch! Hahaaa, vad jag längtar efter det.
Bodil slet ju sönder ledbanden i ena hasen på julafton, och många timmar i mellandagarna och på det nya året tillbringades på djursjukhuset i Uppsala. Bobo var glad för det allra mesta och verkade inte direkt smärtpåverkad –helt i linje med hennes personlighet.
Operationen – en rekonstruktion av ledbandet – gick bra, och hon kommer att bli helt återtälld! Sån lättnad! Semesterkassan rök, men men.
Nu är bandaget borta (vilket härke att packa in varje gång vi skulle gå ut, hindra Bobo från att gnaga på det, åka och få det omlagt och försöka förhindra att hon fick skavsår) och rehabiliteringen är i full gång. Vi har fått en miljon övningar att göra och strikta order att inte gå för fort fram. Bodil själv tycker att hon är bra nu, så det är ju svårt att få henne att tagga ner.
Usch vad oroliga vi var. Ett tag trodde vi att hon skulle bli så nedsatt att hon aldrig kunde springa och leka igen, vilket sopigt liv det hade blivit för henne. Men i sommar kommer hon att vara som vanligt – inshallah!
Det gick bra för Agneta, hon verkar nu helt återställd tycker jag. Men det gick inte så bra för hennes lamm, sorgligt nog.
Vi slutade ge smärtstillande förra helgen, och efter ett par dagar när det gått ur kroppen och hon fortfarande verkade okej kunde vi andas ut lite – men flytningarna fortsatte, så vi väntade ju bara på att hon skulle kasta.
Och det gjorde hon. I torsdags ringde Jonathan när jag var i Stockholm och jobbade, han hade hittat en blodig klump i djupströbädden. Det kändes så hemskt att det var vårt fel att lammet dog! Visserligen konstigt att det gick flera veckor mellan olyckan och kastningen, men det känns ju väldigt osannolikt att det skulle bero på något annat ändå.
Men sen tänkte jag: det är ju vi människor som är sentimentala och tänker att hennes barn dog. Agneta själv har aldrig lammat innan, hon visste inte vad som hände (även om hon förstås var stressad och det var jobbigt för henne), hon går inte runt och sörjer sitt döda lamm och kommer inte tycka att det är orättvist att de andra tackorna får sina om en månad.
Och efter att hon hade kastat blev hon sig själv, pigg och ”med”, helt som vanligt. Så det var ju en lättnad. Nästa år får hon träffa baggen igen.
Sen sist har det hunnit bli vår, och sen vinter igen. I dag var det klass 1-varning för kraftigt snöfall. Vi passade på att beskära äppelträden.
Vi har två stora äppelträd som ingen brytt sig om på decennier. De har skuggats från ena hållet av en massa sly, så de har helt enkelt sträckt alla sina grenar åt andra hållet. Huller om buller.
Vi såg ingen annan utväg än att gå hårt fram med sågen. Jag vet inte om träden klarar detta, men de klarar inte heller ett äppelår som det förra, så grenarna låg ner på marken under tyngden av alla äpplen…
Alla fallna grenar (eller ska jag säga halva träd) hamnade på marken och gjorde fåren väldigt glada.
Jag vet inte varför jag inte tog någon före- och efterbild här, kanske för att resultatet blev alltför brutalt. Ni får tänka er.