Ibland är mitt liv så fint att jag faen får nypa mig i armen. Igår hade jag en lugn dag vid skrivbordet, första på evigheter – tills grannens kviga skulle kalva! Kalven var för stor, och hon kunde inte krysta ut den.
Jag cyklade över för att assistera, och kom några minuter före veterinären. Klövarna syntes på kalven, men inte mer, och mellan varje krystning försvann de in igen. Veterinären la en snara runt varje framklöv, och jag drog i repet medan han drog i klövarna och huvudet (och grannen höll i svansen, haha). Jag sa till grannen innan vi började att det var lite läskigt för att det är så stora krafter vid kalvningar, man får verkligen dra (har jag sett på Mandelmanns, hehe) – men ändå blev jag överrumplad över HUR hårt jag behövde dra! Tog i för kung och fosterland, klämde fingrarna så de blev blå i de där repen, använde hela min kroppstyngd, och veterinären sin, och till slut så slank han ut, en präktig tjurkalv!
Titta så fin! Kalvar är liksom vackra tycker jag – det kan ju kossor också vara – med stora ögon och långa ögonfransar.
Lilla vännen! Helt kladdig och darrig, vinglig och vimsig. Vilken chock ändå att födas!
Äntligen måndag och alla har åkt hemifrån! Jag gick upp och assisterade i morgonkaoset med gympapåsar, praolappar, hårborstning, allmän uppmuntran och avstyrande av diverse sammanbrott. Sen gick jag en sväng med Bodil och matade grisen och vattnade ungtackorna i sommarhagen (hurra, de har flyttat från trädgården!). Tvångsmatade lammen lite vid lammbaren (vi försöker få trillingarna att äta lammnäring ur en hink med nappar för att avlasta morsorna – de är inte intresserade) och släppte ut dem. Nu har vi alltså bara får på två ställen – ungtackorna i sommarhagen som sagt, där det redan finns bete så det räcker, och så tackorna med lamm i välkomstbetet. De får kraftfoder som behövs för mjölkproduktionen, och lammen får (tillgång till) stödmatning. Dessutom vill vi stänga om dem i stallet på nätterna eftersom Jonathan såg ett lodjur (!) för någon vecka sen.
Titta på den här lilla knasbollen, en av Ullis trillingar som föddes sist. De är så söta! Jätteöron, små huvuden och långa halsar. Ingen av dem har fått namn – det blir lätt så på slutet – har ni några förslag? Det är en grå tacka, en vit bagge (bilden) och en svartvitspräcklig bagge med svart runt ögonen som en banditmask 🙂
Morgonen fortsatte i husmoderns tecken – jag hängde tvätt ute. Älskar att göra det! Överlag gillar jag ju husmorssysslor, men detta är det mest romantiska jag vet och sammanfattar hela vitsen med att bo på landet; att stå där i fågelkvitter, humlesurr och hönskackel och skapa ordning och reda, och så doftar det ljuvligt att krypa ner i nybäddat med lakan som hängt ute. Körsbärsträdet blommar snart:
Sen tog jag ett varv i trädgården och vattnade överallt där jag försökt så nytt gräs efter förra sommarens katastroftorka och en del andra katastofer. Vete tusan hur det går – det står på paketet att sådden ska hållas fuktig under grotiden, men då skulle jag ju behöva vattna varannan timme? Jaja, här och där kommer det upp några strån i alla fall, och resten täcks väl av maskrosor eller något annat grönt ändå? Bar jord är ju inte naturens grej liksom. Vår gräsmatta är ganska vanskött, men såhär års är den riktigt fin! Nyss har de där söta gula små lökarna blommat över, som täcker hela gräsmattan. Nu blommar något blått, och så sticker det upp pärlhyainter här och där, och tulpanerna och påskliljorna är på G. Blir lika förvånad varje vår eftersom jag glömt bort vart jag petat ner lökar på hösten.
Här nedan syns inte vår vackraste plats i trädgården direkt, men inte den fulaste heller! Vår enda rabatt! Just nu blommar där några tulpaner, och senare kommer förhoppningsvis solrosor. Kanske petar jag er något mer. Här har jag också satt en massa hyacintlökar från i julas, så nästa år då?
Jag gick in och gjorde second breakfast och satte mig här, vid skrivbordet, för första gången på veckor:
Tog ur innerfönstren och öppnade, dagen till ära! Tuppen gal därute, jag är LYCKLIG över mitt liv! Vill inte ändra på något!
Idag ska jag göra undan lite administration som räkningar, fakturor, moms och tråk, så ska jag boka lite jobb och skicka en pitch på en rolig radiodokumentär jag har tänkt göra, och sen ska jag gå och titta till grannens kossa som ska lamma när som helst, eftersom hon inte är hemma idag (grannen alltså – kossan står i en box i lagårn).
Sen är det ju halvdag imorgon och ledigt på onsdag! Hurra! Och det är bara sex veckor till sommarlovet! Galet! Så många utropstecken nu!
Sixten gillar att bo på landet för att han inte gillar folk och trängsel. Jonas kommer nog flytta till stan så fort tillfälle ges, och Morris drog ju för länge sen. Men Ines, hon njuter verkligen av livet på landet! Hon älskar att vara ute i naturen, cykla och klättra och röra sig fritt, hon älskar att rida och hon älskar att vara med och ta hand om djuren. Jag hör när hon berättar för andra hur mycket hon kan om fåren – raser, foder, stängsling, hon snappar upp allt, frågar och suger i sig kunskap.
Alltid med hö i håret, bajs under skon.
Vilken multikompetent person hon blir! Förutom att hon är en smart och upplyst person med stort samhällsengagemang så kan hon kan assistera vid en lamning, sätta potatis och nacka en höna (nej det kan hon faktiskt inte, men det kommer hon nog lära sig).
Det ska bli så spännande att se vad som blir av henne när hon blir vuxen!
Igår kväll fick Ullis äntligen värkar! Vi övervakade fram till klockan ett på natten, då det gått fem timmar och vi började undra varför det inte hände något. På med handsken igen och gå in och känna! Det här lamningsåret alltså, herregud.
Jodå, det var två lamm som ville ut samtidigt. Fick putta tillbaka båda och bestämma vem som skulle komma först, leta rätt på rätt ben och rätt huvud och dra ut. In igen och fiska ut nummer två. Pausa. Misstänkte en trea eftersom hon var så sabla stor, in igen, och visst, där fanns en till. Lägesrätta och dra ut. Stackars Ullis var helt slut! Men hon var så duktig med alla lammen, de var stora och superpigga och kutade i princip omkring efter en kvart. Vi var så lättade! Jag grät nästan.
Titta på de beniga små rumporna! De här tre ser jätteknasiga ut, stora men ändå spinkiga, jätteöron och långa halsar. Som rådjurskid!
Här är lamningen 2019 i siffror:
Sju lammande tackor 19 lamm, varav 17 levande Nio baggar och åtta tackor Fem tackor fick trillingar (gotlänningarna och Bella) Två fick tvillingar (Annika och Felicia) Fem förlossningar behövde assistans; fyra fellägen och ett jättelamm som behövde draghjälp En jätte – Goliat (Bellas) – och två pyttisar – David (Goliats lillebror) och Överlevaren (Ruts) En dödfödd och en svagis som dog snabbt, båda lite missbildade tror jag (Ruts) En veterinärutryckning mitt i natten – som räddade livet på både Rut och Bella och deras lamm (de flesta av dem)
Nästa år ska alla föda tvillingar I rätt position på utsatt dag (dagtid)! Så skönt det ska bli!
Nu är lättnaden och tacksamheten så stor! Jag ska städa, fixa i trädgården, sätta igång med trädgårdslanden, fråga mina barn hur de mår och så ska jag börja jobba igen!
Vi går fortfarande upp på nätterna eftersom Ullis inte har lammat än. Hon ser sprickfärdig ut – gissar på tre lamm – men kniper envist. Så varje kväll går vi ner det sista vi gör innan vi går och lägger oss, varje natt upp två gånger, varje morgon ner före frukost. Tre gånger om dagen serverar vi kraftfoder till tackorna med lamm som går på välkomstbetet, Ullis och Rut som går kvar i vinterstallet, och separat till de tackor som står i lamningsbox. Hö och vatten till båda ställena, och dessutom till ungtackorna som går på baksidan av trädgården – och hö är ju inte bara att servera, utan det ska släpas fram från logen först. Vatten och mat till hönsen, ta in ägg en gång om dagen. Grisarna får mat och vatten morgon och kväll och hö ibland.
Phu alltså! Detta är den mest intensiva perioden för oss. Så fort lamningen är klar och betet kommit igång så släpper vi ut alla får i sommarhagen. Då går vi dit och tittar till dem och serverar vatten en gång om dagen bara.
Bara veckor kvar! Solen skiner och det är nästan sommarvarmt, och det regnar inte en droppe – precis som förra året vid den här tiden… gulp ändå.
Avslutar med två bilder på Överlevaren, vad fin han är! Som ett litet gosedjur, verkligen pytteliten, men pigg och stark! Älskar honom. Funderar på om vi ska kastrera honom och ha kvar honom som sällskapsbagge, det är praktiskt att ha en sån.
Suddig, men det gulligaste ni har sett, eller hur?
Ibland undrar man ju. Hur klarar sig djur utan människor? Får som inte kan lamma utan assistans från människor, och hönsen då, som inte kan ruva? För någon vecka sen la jag ägg under en höna som länge uttryckt önskan att få ruva – hon låg i redet och tryckte på alla nyvärpta ägg och pickade ilsket efter mig när jag lyfte på henne för att ta äggen. Vi ”behöver” egentligen inte fler kycklingar, men hon ville så gärna, så vi tänkte att hon fick försöka. Valde ut några snygga ägg, märkte dem och la dem under hönan.
Efter två dagar var ett av äggen spårlöst försvunnet.
Efter ytterligare två dagar låg det en till höna där och trängdes, de hade delat upp äggen sinsemellan.
Ytterligare två dagar senare låg äggen kalla och övergivna, och de båda hönorna hade flyttat till ett annat rede och låg och tryckte på helt andra ägg. Suck alltså!
Jag pratade med veterinären som var här och förlöste Rut och Bella om det, och hon menade att det berodde på människans avel – i alla fall när det gällde fåren. De ursprungliga lantraserna har mycket färre komplikationer vid lamning, sa hon. Och det känns ju rimligt att det gäller hönsen också, de som värper mest kanske inte är de som ruvar bäst.
Hur som helst! Vi har ju kalkonäggen i kläckaren (apropå att människan lägger sig i) och jag la med några hönsägg också, tre veckor kvar till kläck!
I förrgår var jag i Stockholm och tog ett glas vin med en kompis, när Jonathan ringde och sa att det kom brunt slem ur Rut. Det kändes sådär, så jag åkte hem. När jag kom hade både Rut och Bella värkar, och vi avvaktade några timmar men inget hände. Till slut bestämde vi oss för att kolla efter hur det var fatt med Rut. Jag gick in och fattade ingenting! Kunde absolut inte förstå vad det var för kroppsdelar jag kände, eller det var ett huvud för jag hittade en mun, men sen fick jag inte ihop det och kände rätt snabbt att jag inte kunde lösa det. Vi ringde jourveterinären som kom vid fyratiden på morgonen.
Efter mycket om och med kunde hon dra ut ett dött, lätt missbildat lamm ur Rut. Det hade legat upp och ner, med huvudet och frambenen bakslagna, och när det är dött är det mycket svårare att få ut det eftersom det är helt slappt. Jag hade aldrig fixat det! Efter det döda lammet kom, efter ytterligare en lång stunds rotande därinne, ett litet svart, svagt men levande lamm. Och efter det ett magert litet vitt lamm som andades svagt och dog snabbt. Jag ägnade mig åt att försöka få fart på det svarta lilla lammet och försvara det mot Rut som, precis som förra året, blev helknäpp och sparkade och grävde som en galning på och runt lammet (det är en instinkt för att få upp lammet på fötter, men det ska förstås inte vara våldsamt), och på mig så jag blev helt mörbultad, samtidigt som veterinären tog en titt på Bella som haft värkar länge utan att det hände något.
Stackars Bella! Hon är så liten, jag tänker fortfarande på henne som ett lamm, kanske för att hon är född här på gården, men det är hon förstås inte. Men hon har en liten kropp, och hennes mage var inte så stor, så vi tänkte att hon nog bara skulle få ett lamm. När veterinären gick in – och Bella var så trång att hon först inte fick in handen – kände hon en klöv, och när hon tog om den med handen drogs den tillbaka in! Hon gick vidare och kände huvudet av ett jättelamm därinne! Veterinären drog, Jonathan höll i Bella, som skrek och brölade, stackarn alltså! Det var hemskt, men till slut fick de med gemensamma krafter ut JÄTTELAMMET som veterinären döpte till Goliat. Hon var svart och superpigg och såg ut som ett tvåveckors lamm. Helt groteskt, som en lillasyster till Bella. Och efter Goliat tog veterinären ut TVÅ lamm till, fina och friska och pigga. Herregud!!! Lilla Bella. Men alla lammen var pigga och Bella var så duktig med dem.
Jag fick stanna i stallet i flera timmar innan Rut lugnat ner sig såpass att jag kunde lämna henne ensam med lilla Överlevaren. Han är pytteliten! Väldigt svag, kunde inte dia, inte stå eller gå. Så vi har flaskmatat honom och gåtränat. Nu känns han stabil, kan ta några kliv och söker efter spenen. Så vi hoppas det ska lösa sig. Jag älskar honom eftersom jag har suttit så mycket med honom, så nu måste han klara sig!
Vilken pärs alltså, fyyy. Det har varit ett så konstigt lamningsår! Så många fellägen, och fyra av sex tackor har fött trillingar! Vi har aldrig haft trillingar förut.
Nu är det bara Ullis kvar som inte har lammat, håller tummarna för att allt går komplikationsfrtt för henne. Av kroppshyddan att döma väntar hon också trillingar.
Och nej, Rut kommer inte bli betäckt igen. Hon har fått sina två chanser, hon är en knasig mamma och hon har dessutom fått missbildade lamm två år i rad.
Det här är ett projekt i min smak: man hittar några saker, sätter ihop dem, det tar en timme, det blir fint. En liten drivbänk! Den här pallkragen har vi tidigare haft nykläckta kycklingar i, får se vad vi ska hitta på istället når kalkonerna kläcks…
I alla fall! Jag fyllde den med jord från komposten.
Eller jord och jord, som ni ser ligger där både kycklingben (?) och påsklämmor i plast…
På med ett fönster, klart! Å så fint. Här har jag sått timjan, persilja, dill, rädisor och koriander. Senare ska jag plantera ut oregano och rosmarin. I kruka blir det mynta och lavendel. Längtar till sommaren då varje matlagning börjar med en tur till örtagården med saxen! Så underbart lyxigt!
Mina favoritdagar är när jag och Jonathan är lediga tillsammans och jobbar på gården. Igår var vi det, och då fixade vi hos fåren. Vi gjorde en lammkammare där lammen kan gå in och hänga lite utan vuxna. Där har de eget hö, vatten och lammpellets. Och så fick vi svar på träckproverna – inga parasiter! Det betyder att vi kunde släppa ut lammen och deras mammor på välkomstbete direkt! Vi skyndade oss att bygga färdigt hagen och öppna till stallet.
Lille Kadabra tar emot gos.
Filijokus med sitt unibrow, sprallig och nyfiken!
Doris med Hokus, Pokus och Filijokus.
De olika syskongrupperna lärde känna varandra igår, men blev snabbt vänner. Det här är Hokus, Kadabra och så Pokus eller Filijokus i bakgrunden.
Sixten plockade en liter späda fina nässlor härom dagen. Det är ju jättenyttigt och allt, men ingen i vår familj gillar nässelsoppa. Så jag gjorde nässelpesto!
När nässlorna är färska luktar de syrligt som svartvinbärsblad, ljuvligt! Jag rensade nässlorna och tog bort de grövsta stjälkarna.
Sen förvällde jag dem – ner i kokande lättsaltat vatten en minut eller två.
I mixern slängde jag ner: solrosfrön, nässlor, vitlök (tog två klyftor men borde tagit en), parmesanost, pressad citron, salt (lite, eftersom parmesanen är salt) och svartpeppar. Mixade och hällde samtidigt i olja.Jag gillar kallpressad rapsolja för att den smakar lite nötigt.
Blandade med pasata, tomater, stekta halloumikuber och lite extra parmesan. Mmm!
Gratis middag, tänkte jag skriva, men: middag med en gratis ingrediens!
