Om en vecka eller två är det dags igen för Mållan – hon är beräknad till fjärde maj men ser inte riktigt redo ut tycker vi. Jag håller tummarna så hårt för att det är en kvigkalv! Hoppas att vi kan köpa Mållan och kalven i så fall.
Hur som helst ska jag ju börja mjölka! Ska bli spännande, och otroligt lyxigt med egen mjölk. Vi velar fram och tillbaka angående hur mjölkningsrutinerna ska se ut och hur mycket kalven och kon ska vara tillsammans. Det är inte lätt att veta innan närman aldrig gjort det förr. Längtar tills jag har egna kor och kan skapa mina egna rutiner tillsammans med dem.
PS. Nu har både Linda och Melissa kastat, alltså fått missfall. Det ska inte vara så svårt att få en ko dräktig! Jag skiter i dem nu känner jag.
Det är söndag morgon och klockan är nio. De andra börjar stöka i köket med sin frukost. Själv har jag varit vaken i drygt två timmar, jag har druckit kaffe och varit hos korna, fåren och grisarna. Det här är min bästa stund på dagen, att lägga mig i sängen igen med DN.
En sak som jag tänker på varje dag är att vi har ett så bra liv. Det går inte en dag utan att jag känner tacksamhet över allt vi har och allt vi får. Så är det faktiskt alltid, men extra mycket nu förstås. Vi är så förskonade. Barnen går i skolan, vi oroar oss inte för ekonomin eller hälsan heller för den delen, det allra mesta fortsätter precis som vanigt för oss.
Vi i vår familj tillhör nog de minst drabbade i världen just nu.
Senast jag var i Stockholm var för sju veckor sen. Sedan dess har vi haft två besök här, båda utomhus. Jag har varit i Norrtälje några gånger och handlat och varit på biblioteket och så. Det är allt. Självklart är det tråkigt – jag längtar efter att ta en fika, ett glas vin, en middag i Stockholm med mina vänner. Gå på museum med barnen. Men så tänker jag på alla som sitter inlåsta i sina lägenheter, alla som bor i ett skjul i en kåkstad eller i ett tält i ett flyktingläger, alla som är sjuka och tror att de ska dö eller verkligen ska dö, ja ni vet. Och då är jag istället tacksam igen.
Saker som får mig att känna tacksamhet: fågelkvitter. Humlesurr. Lena små lamm. Solsken såklart. Gullvivorna. Färska ägg från redet. Att så frön i krukor i fönstret. Sätta potatis och längta efter skörden.
Äh ni hajar. Men visst är jag nåt på spåren – jag borde skriva en självhjälpsbok!
Årets höjdpunkt är att få släppa fåren på sommarbetet – så djupt tillfredsställande att se dem gå och beta glupskt i det gröna.
Vi skickade träckprov (japp, bajs i plastpåse) för att kolla om de hade några parasiter vi behövde avmaska mot, men det hade de inte! Då är det fritt fram att släppa ut på betet. Vi öppnade välkomstbetet mot den första sektionen i sommarhagen. Gissa om de blev glada! De åt och åt och åt, gick inte ens att fota ordentligt för ingen ville lyfta på huvudet.
Jag och Jonathan drack kaffe och snyltade lite på kvällens fredagsmysgodis och satt i solen hos fåren en stund bland vitsippor, gullvivor och öronbedövande fågelkvitter. Så otroligt mysigt! Älskar våren, livet, djuren, gården och Jonathan!
Nu ska jag långlaga en lammhals (!), städa och baka en kaka. Hoppas ni får en mysig helg.
En störig grej med våra får är att de får alldeles för många lamm. Av våra elva tackor som lammat hittills har tre fått tvillingar, sex fått trillingar och två fyrlingar (men en liten fyrling var dödfödd). Totalt 31 lamm alltså – och då har Vera inte lammat än.
Eftersom får har två spenar så vore ju det allra mest praktiska om alla får fick två lamm var, eller hur? Två är också lagom många för tackan att hålla reda på och producera mjölk till.
En tacka kan klara trillingar själv om hon har ett bra foder, men det är inte säkert. Stackars Bella till exempel är en liten tacka som fått tre bjässelamm. De är alltid hungriga och försökter tjuvdia på andra tackor. Och fyrlingar bör absolut stödmatas, de kommer vara missnöjda och växa långsamt annars. För att inte tala om vilket slitage det blir på den stackars tackans juver att ge di åt fyra glupska ungar.
Så om det blir fler lamm än två får fårbonden vara beredd att rycka in och stötta upp. Vi har satt upp en lammbar – en hink med nappar som lammen kan servera sig själva ur. Det tar ett tag innan de hajar grejen, morgon och kväll fyller vi på baren, och då hämtar vi någon fyrling och någon av Bellas bjässar och håller fast dem tills de börjar suga. Snart hoppas vi att de ska gå dit själva när det kurrar i magen.
Men det är ett jäkla meck att blanda lammnäring, diska ur den där hinken och springa och fånga lamm hela dagarna. Om alla tackor hade hållit sig till två lamm var hade vi bara behövt utfodra tackorna och gosa med lammen och inte bekymra oss för något.
Det finns ju inte mycket att skörda ännu – men ogräset är det första som kommer upp! Vi äter gärna nässlor och kirskål, Jonas kallar det för den ultimata hämden att äta upp sin fiende. Härom dagen gjorde jag den här goda nässelpeston, och igår blev det paj med nässlor och kirskål.
Jag plockade, rensade och sköljde en liter späda blad av nässlor och kirskål (hade kunnat ta dubbelt så mycket märkte jag sen).
Mixade ihop en pajdeg på sex dl mjöl, 250 g smör och en halv deciliter kallt vatten. Jag gör alltid mycket pajdeg! Tryckte ut den i en form och slängde in i frysen en stund.
Jag fräste ogräset med en riven lök och några rivna vitlöksklyftor i smör och saltade och pepprade lite. Att riva löken istället för att hacka den är mitt livs bästa lifehack, eftersom lök är en basingrediens i nästan all matlagning och mina barn vägrar att äta det. Om de VET att de äter det alltså…
Hur som helst! Äggstanning! Tre ägg, tre deciliter mjölk. Lite salt och peppar. Är inte superförtjust i äggstanning, så hellre för lite än för mycket för min del.
Förgräddade pajskalet i en kvart i 225 grader, bredde ut ogräsfräset, toppade med tomater och getost. På med äggstanningen, in i ugnen i 45 minuter.
Jag har fått dille på italienskt, vi äter caprese typ varje dag (också för att Jonathan odlar sjuka mängder basilika i en akvaponi på jobbet), så även till den här måltiden, tillsammans med Zetas sjukt goda italienska ekologiska fänkålssalami. Så gott och lyxigt en vanlig måndag!
Varje kväll när vi kommer ner till hagen för att ge kraftfoder till tackorna och lammnäring till trillingar och fyrlingar möts vi av det här i kvällssolen:
Lammrace! Lammen känner livet i sig, blir superspralliga och börjar rusa. Fler ansluter längs vägen. Det ser så härligt ut! De har sån energi och helt oförställd livsglädje.
Lägg märke till det vita lammet som studsar upp i början, sånt spritt i benen, haha!
Idag har vi haft ännu en härlig vårdag utomhus – vi har lagat staketet på baksidan av tomten, planterat ut körvel i backen utanför, börjat rensa och fixa i trädgårdslandet och låtit ungtackorna beta på gårdsplanen. Och så har vi tagit fram årets sista höbal och utfodrat alla.
Våren!!! Idag har jag varit ute från halv åtta på morgonen till halv nio på kvällen, med några kortare avbrott för måltider.
Vi har fixat stängslet i baggarnas sommarhage där det redan finns fint bete – det är en gammal sjöbotten med supertillväxt – och anslutit en solcell till elstängslet.
Jonathan har byggt ett litet vindskydd till baggarna, som står i en egen liten hage vid sidan av. Den har en utgång till stora hagen som baggarna kan använda, men som är för liten för att hästarna som går här på sommaren ska kunna bryta sig in och stälja baggarnas vatten och mineraler. Vi tog ner baggarna från baksidan av trädgården (äntligen kan vi hänga tvätten ute utan att riskera att bli stångade!) och släppte dem i lillhagen vid huset. De verkar nöjda!
Ja, varför tar man såna här bilder? Allt är fult fast det känns så härligt. Bilden är tagen inifrån baggarnas sommarhage, man ser uppfarten till vår gårdsplan och våra lador. Bakom trädet skymtar något stort vitt – vårt hus.
Hur som helst är det underbart att våren är här och vi är ute jämt. Ja, det var bara det!
Nu är lamningen nästan slut för i år, vi väntar bara på Vera som nog har några veckor kvar. Totalt har elva tackor lammat (en gick tom i år) och vi har fått 31 lamm hittills. Vi slutar väl på 33 eller 34 om allt går bra för Vera.
Lamningen har gått så mycket bättre än förra året, trots att vi har haft fler som lammat och fler förstalammare. Den blev mer utdragen över tid, men å andra sidan har de flesta lammat på dagtid, så vi har inte behövt nattvaka särskilt mycket. Den utdragna lamningen har också gjort att vi hunnit ladda om och hinna med annat emellan – inte lika många mikrovärmda gorbysmåltider för barnen alltså.
De sista veckorna innan lamningen är obekväma för tackorna. Mest ligger de på olika ställen och stönar och stånkar. Bella har en egen liggstil – såhär låg hon förra året också, på samma plats.
Det första tecknet på att förlossningen är på G är att tackan inte kommer till kraftfoderutfodringen. När man rasslar med hinken kommer de flesta rusande, men den som har ont och känner sig lite kymig håller sig undan. Hon letar upp en avskild plats – i år har de flesta valt att lamma i lösdriften i vagnslidret – och står där och trycker. Vi vill inte störa för mycket men går och tittar till någon gång i halvtimmen.
När det börjar närma sig börjat tackan krafsa med frambenet och resa sig och lägga sig. En fosterblåsa blir synlig – som en genomskinlig vattenballong som hänger ut. Då vet man att lammet är på väg. Tackan krystar och sträcker på halsen och ”flemar”, drar upp överläppen som Doris här ovan.
Om allt går som det ska syns snart framklövarna på väg ut, och sen skymtar nosen. Tackan krystar ut lammet på någon kvart eller så, det tar inte så lång tid. Om det tar mer än en halvtimme får man hjälpa till – antingen genom att dra om lammet är stort, eller rätta till positionen om lammet ligger fel. I år var det bara Doris som hade ett riktigt felläge, hennes första lamm försökte komma med rumpan först, och det går inte. Några andra lamm har haft ett bakslaget framben, men det har för det mesta löst sig med lite draghjälp.
När första lammet är ute börjar tackan slicka det rent och torrt och prata med det på ett knasigt knorrande sätt. Lammet ruskar på sig, bräker och försöker resa sig. Inom någon halvtimme är lammet på benen och vinglar omkring och letar efter spenen.
Ofta kommer nästa lamm ganska snart, medan tackan fortfarande slickar det första. Det händer att tackan inte accepterar alla sina lamm utan favoriserar vissa och stångar bort andra. Men alla våra tackor är jättefina mammor och vi brukar inte ha problem med det.
När alla lamm är ute kommer efterbörden, alltså moderkakan. En stor blodig slemslafsa som tackan gärna tuggar i sig! Hon pratar med och slickar på sina lamm, och lammen letar efter spenen. Här sker mycket viktigt anknytningsarbete, vi försöker att låta dem vara ifred om alla är pigga, men stannar kvar och kontrollerar att alla får dia. Det är superviktigt att alla lamm får i sig råmjölk – både för att de behöver energi och för att de ska få alla viktiga antikroppar från mamma.
Ganska ofta sticker vi till någon lite råmjölk (som vi mjölkat ur året innan och fryst in) på flaska, för att lammet börjar krokna eller för att det är många lamm så alla kanske inte får tillräckligt. Här ovan slickar Ingela trean medan tvåan diar och ettan får flaska.
Sedan får lammen och tackan stå i en egen box i några dagar så att vi kan hålla koll på att allt går bra och att de knyter an ordentligt till varandra.
Kullarna med fler än två lamm erbjuds stödmatning med ersättning morgon och kväll. Vissa är hungriga och dricker gärna, andra får man truga lite, men det är inte alla som behöver, många är nöjda med det tackan ger.
Och vissa tackor är också helt galna i den där lammnäringen, haha!
Så nu är den allra mest intensiva fasen över, men de närmaste veckorna blir det en hel del jobb med utfodring och vattning och att hålla koll så att alla mår bra, att lammen är pigga och växer och att ingen tacka blir för mager eller får problem med juvret.
Tackorna och lammen går nu på ett litet välkomstbete med tillgång till ett stall inomhus, men om några veckor när lammen växt lite och betet kommit igång ordentligt får de gå ut i stora sommarhagen. Det är lycka för alla! Efter det behöver vi bara ge dem vatten och gosa med dem någon gång per dag.
Nu är kycklingarna drygt tre veckor och vi har tröttnat på att ha dem i vardagsrummet. De har bott i en stor plastblaja (botten på en IBC-tank) med en spetsgardin över så de inte skulle flaxa ut. Det har dammat en del, luktat litegrann och låtit väldigt mycket! Fan vad de har pipit hela kvällarna när vi kollat på tv.
Vi byggde en barnhage åt dem ute i hönshuset av tre pallkragar med kompostgaller på. Värmelampa behöver de tills de är två månader ungefär och har fått alla sina ”vuxenfjädrar”. När de föds har de ju bara dun, och det är gulligt och mjukt men värdelöst för att hålla värmen.
Ursäkta dålig bild, men här är de i alla fall, de åtta kycklingarna. Just nu är de alltså i sina fulaste tonår, då fjädrarna börjat växa ut. De ser tufsiga och eländiga ut tills de blir vuxna. Vi fick tre maraner som kommer att värpa mörkbruna ägg och fem cream legbar som kommer att värpa ljusblå ägg (fast inte de två tupparna då).
Jonathan hittade en liten pall att ställa mat och vatten på, jättefiffigt, för annars sprätter de bara ner en massa kutterspån i.
Jag oroade mig lite för att det skulle bli för kallt för dem trots värmelampan, men de har klarat natten i alla fall.
De får bo härinne i några veckor till, sen släpper vi ut dem till de andra hönsen och hoppas att de inte blir ihjälpickade. Höns är inte så hyggliga av sig men kanske vänjer de sig vid att existera tillsammans utan närkontakt nu när kycklingarna bor i hönshuset.
När jag tog in korna idag kände jag mig så lättad och lycklig, jag hade just rättat till ett felläge när Doris lammade (rumpan först, funkar ej, men jag fick fram bakbenen och halade ut den lille jäkeln). Jag tog en selfie i kvällsljuset och insåg att jag alltmer börjar likna en lustig liten gubbe?
Idag har vi haft gäster med social distans – fikat ute, grillat och ätit ute, bara varit ute hela dagen. Det var mysigt för det mesta, utom när det började snöa till kaffet… Så märkliga tider nu, jag undrar så på vilket sätt världen kommer att förändras av det här. Varje gång jag blir irriterad för att jag inte kan åka till Stockholm och ta ett glas vin med en vän försöker jag tänka på att människor dör och lider, och att en miljard människor beräknas sjunka ner i djup fattigdom. Vi har det så fantastiskt bra, är ju knappt ens berörda.
Hur som helst, lamningen var det! Nu har sju tackor lammat, fem eller sex (vi misstänker att en går tom) återstår. Hittills har vi fått 19 lamm – alla har fått trillingar utom Annika och Felicia som är en annan ras. Så hopplöst! Imorgon ska vi sätta upp lammbaren och hoppas att vi kan få dem att dricka från den i år.
Nu ska jag titta på The Plot against America, hejdå!
