Nu är det vår på riktigt! Jag och Ines tog en cykeltur med Bodil och stannade till vid en skogstjärn längs vägen. Bobo tvekade inte en sekund, hon hoppade i och simmade länge.
Hennes främsta uppdrag när hon badar är att städa i sjön – hon drar upp näckrosblad, vass och omkringflytande pinnar och lägger i en prydlig hög på stranden.
Annars går ju den mesta tiden åt till fåren och lammen just nu – titta till, fylla på mat och vatten, försöka truga på trillingar en flaska lammnäring…
Det är en arbetsintensiv tid, men också en väldigt härlig och rolig tid som vi ser fram emot hela året. Nu har fyra tackor lammat – nio kvar! Undrar om det beror på baggen att lamningen är så utspridd, eller om vi bara hade otur med att tackornas brunst inte var synkad… Tidigare har hela lamningen gått på två veckor ungefär, nu har den redan pågått i drygt två veckor och de flesta är ju kvar. Suck…
Såhär ser mina morgnar ut, vardag som helg: jag går upp vid sju, försöker äta något litet medan Bodil får ta en sväng i trädgården. Vid halv åtta ungefär går jag ut till djuren; matar grisarna, tar fram nytt hö och fyller på vatten hos alla får, kollar att lammen har det bra. Tittar till hönsen och tar in ägg om jag hinner. Klockan åtta cyklar jag upp till korna, tar ut Linda och Melissa till stora hagen, ger Mållan lite kraftfoder vid mjölkningsstationen (förberedelser, prick en månad till kalvning nu!) och släpper ut henne till fåren i lilla hagen. Sen mockar jag i allas boxar (idag mockade jag ur allt ur Mållans box, blev helt genomsvettig).
När jag kommer hem från djurrundan äter jag second breakfast och läser tidningen – gärna i sängen because I can! Så otroligt skön känsla att uträtta en massa saker direkt på morgonen.
I dag fortsatte dagen med en besvärlig lamning – en förstalammare som fick fyrlingar! Det har aldrig hänt hos oss förut. Tyvärr var sista lilla vännen död, och de andra var väldigt små och spinkiga. Morsan fattar inte helt hur man ska göra – hon slickar och slickar sina tre små baggar och pratar så fint med dem, men när de vill dia snor hon runt, för hon vill ha dem framför nosen så hon kan se dem. Vi har hållt fast henne så att lammen får dia ett par gånger, och också stödmatat lite eftersom alla inte lyckats hitta spenen själva. Vi går upp och tittar till dem inatt. Hoppas det löser sig under morgondagen.
På eftermiddagen drog vi igång en stor brasa i sommarhagen, där vi också grillade vår middag – korv på egen gris och egna lammkotletter.
Efter att jag och Ines varit uppe och tagit in korna vid sju gick vi alla tillbaka till grillplatsen och gjorde s’mores, det vill säga grillade marshmallows på kex med chokladsås.
Och jag tänkte igen på hur lycklig jag är över vårt liv, att vi bara kan göra sådär, gå ut och elda lite och grilla när vi vill, hemma hos oss själva. Jag är verkligen alltid tacksam över det, men extra mycket nu förstås. Det är så skönt att vi kan koppla av helt och hållet här hemma, vi behöver inte tänka på handsprit eller social distansering, allt är som vanligt och det är så skönt.
Alltså vad glad jag blir när ni kommenterar på bloggen! Det är så knäppt att bara skriva rätt ut i intet, så kul när ni ger er tillkänna. Jag ser ju på statistiken att några läser i alla fall, men jag vet ju liksom inte vilka ni är (utom mamma, hej mamma!) (skojar, min mamma brukar påstå ibland att hon läser bloggen, men jag vet att hon inte gör det).
Jag tänkte svara på Joannas frågor som en äkta influencer:
Vi namnger inte alla djur – hönsen har inga namn (våra första hade det, och en svart höna kallade vi för Hulken, men sen tror jag att hon dog och vi började kalla en annan höna för Hulken, och kanske ytterligare en efter henne… någon har också hetat Nya Hulken…).
Tackorna har namn men några namn kommer vi inte ihåg. Eller vi har dem uppskrivna tillsammans med tackornas individnummer, men vi vet inte alltid vem som är vem när vi ser dem. De som ser lite speciella ut eller är lite speciella kommer man ihåg namnen på, som Bella, Vera och Filijokus (ovan).
Med grisarna har vi gjort så att vi har döpt de två som vi vet att vi ska behålla för avel; Peggy (den fläckiga) och Pia (den svarta). De vi kommer slakta har inga namn – och vi kan inte heller se skillnad på dem, så det vore meningslöst.
Apropå grisarna – ja vi kommer sälja griskött! Slaktar två grisar senare i vår. Tänkte också öppna en gårdsbutik där vi säljer fårskinn, honung, kött och ev lite grönsaker om vi får ett överskott. Och så ett litet sommarcafé. Mysigt va? Om det inte blir utegångsförbud…
Angående fler djur så hoppas jag att vi kommer att skaffa kor på riktigt. Just nu hjälper jag vår granne med hennes kor, och jag ska mjölka när de kalvar. Jag skulle hemskt gärna ha två egna kor, men Jonathan är inte övertygad.
Vilken bra idé att intervjua barnen! Ines i alla fall – de andra skulle inte vara så sugna, haha 🙂 Men Ines har alltid något att säga, och hon är den som är med mest i arbetet på gården.
Ja vad säger man? Vinterns enda snö faller den tredje april. Det är knäpptyst och konstigt och luktar vinter. Återigen bevisar år 2020 sin rövighet.
Bodil ligger och trycker intill kaminen i hallen och spränger hellre blåsan än går ut och kissar.
Korna var också svårövertalade i morse, fick dra/släpa/knuffa ut dem i hagen. Mockade och lyssnade på P1 morgon som vanligt, cyklade i spösnöande motvind och matade grisarna med en säck bröd från Ica. Gav tackorna hö och vatten. Hem och tända ljus till frukosten.
Jonathan jobbar på övervåningen, jag hör honom prata i telefon. Ska snart gå ut och ge fåren kraftfoder och truga på trillingarna en flaska lammnäring och kolla om Felicia vill lamma idag.
Sen ska jag planera helgens mat – Jonas mamma kommer hit imorgon och ikväll blir det fredagsmys – och åka och handla, gå på apoteket åt mamma som sitter i isolering i stugan, och sen åker vi hem till henne och träffar valpen (i trädgården såklart).
Jag längtar efter att allt ska bli som vanligt. Tills vidare lajvar vi vanlighet här på gården – och det är ju mycket lättare här än i stan.
Nämen vad svårt det är att skriva nåt. Det är så konstigt att bara fortsätta som vanligt – samtidigt som allt det vanliga förstås måste fortsätta i den lilla världen trots att allt går åt helvete i den stora världen.
Det här är i alla fall sånt som hänt på Lilla Ekens gård sen sist:
Kycklingarna växer och slåss med varandra mest hela dagarna. Vi har dem i en jättestor plastbalja i vardagsrummet – längtar tills de flyttar ut till hönshuset, men det lär dröja några veckor.
Jonathan fick ett blåmärke och ett bitmärke efter räven. Ganska spektakulärt ändå!
Och jag blev omkulldragen av en kossa, slog huvudet i backen och svimmade! Det var också rätt spektakulärt. Var helsnurrig när jag vaknade till, ambulansen kom (men åkte utan mig), och sen var jag tvungen att ligga i sängen och blunda fast jag mådde bra, och alla pjåskade med mig i flera dagar och ingen brydde sig om att jag sa att jag mådde bra. Blev galen pga mådde ju bra – hade absolut ingen hjärnskakning. Jag har aldrig svimmat förut, det var rätt flummigt.
Och så lamningen då. Här är stackars Bella som låg såhär konstigt i flera dagar och hade det obekvämt. Sen hade hon värkar hur länge som helst, vi övervakade henne i typ ett dygn och försökte också ingripa för att hjälpa till, men misslyckades. TIll slut gav vi upp och gick vi och la oss, och när vi kom ner två timmar senare stod hon och slickade sina tre vita pigga baggar!
Knäppt det där med vilka färger lammen får. Bella är ju svart (hon är finull och suffolk) och pappa Ymer är gotlandsfår, alltså grå. Och de fick tre helvita lamm!
Både Ylva och Bella har alltså fått trillingar, och vi försöker stödmata lammen med flaska för att avlasta mammorna lite. Och tydligen behöver även Bella stödmatas.
Här är Ylva och hennes tre otroligt gulliga lamm – två tackor och en bagge.
Annika har också nedkommit med två fina tacklamm, men tio tackor återstår! Går och glor på dem mest hela tiden och väntar och vääääntar… och det gör väl de också…
Vidare har vi dragit igång vattnet hos grisarna – vi pumpar upp vattnet från diket/ån intill hagen och leder upp i ett badkar. Grisarna blev glada och ville gärna tvätta trynet i vattenstrålen.
Och just det, Sixten har gjort hamburgare och kryddat med peppar som han plockat på sig på Max (”Sveriges godaste hamburgare”), och så har min mamma köpt en valp:
