Jag är ingen skogsbadare eller andlig moder natur-vurmare, men en sak jag har upptäckt sen jag flyttade hit är hur himla bra man mår av att leva i naturen. Ja det är förstås ingen nyhet, vi är ju gjorda för att leva i naturen liksom, men det slår mig så himla ofta hur bra jag mår av det. Att uppfatta årstiderna och väderskiftningarna, känna dofterna som hör ihop med de olika tiderna och platserna, bara att vila ögonen på vackra miljöer varje dag gör att man mår bra ju.
Igår när jag gick bakom plogen i doften av fuktig jord kände jag hur otroligt bra jag mår av att liksom vara jordad, alltså bokstavligen i kontakt med jorden. När jag intervjuade Karl Martindahl om odlande och psykisk ohälsa lärde jag mig det här:
Känslan av välbefinnande som Karl känner när han stoppar de bara händerna i myllan sitter inte bara i själen – den går att förklara vetenskapligt, skriver Eva Robild i sin bok ”När själen får grönska” från 2017. Hon beskriver att det i en näve jord finns hundratals miljarder mikroorganismer. En av dem är bakterien mycobacterium vaccae. När människan kommer i kontakt med den via maten, huden eller genom att andas in den, börjar hon producera signalsubstansen serotonin, som gör henne glad och nöjd.
Och jag är inte förvånad, det känns helt logiskt ändå. Heja jorden!
