När det dagades på julaftons morgon sken solen och frosten gnistrade. Tacklammen i trädgården hade gjort sig fina med hö.
Det krävs så lite av naturen för att man ska få lyckopirr såhär års. Solen alltså! På sommaren är man så blasé, men nu, vilken enorm lyckokänsla varje gång den visar sig! Noll gånger i november i år, och nästan samma i december tror jag. Men på julafton!
Korna blev utsläppta. Gonade sig i solen även de. Och Flora intresserade sig.
Och jag mockade i kostallet och tänkte på Jesusbarnet.
Sen kom Jonathans föräldrar och barnens kusin för att fira en liten julafton. Resten fanns med på länk…
Pussar skickades, skålar utbringades.
Vi kollade på Kalle såklart.
Så mysigt att ha Morris här hos oss!
Sen kom en väldigt speciell tomte som var effektiv och langade paket åt alla håll samtidigt!
Och sen började det snöa! På julafton! Så fantastiskt va.
Det är så speciellt med julen. Man blir sentimental, blödig. Känner sig tacksam över allt man har. Gråter lite över alla som har det svårt. Börjar summera året.
Den dominerande känslan i år är: vi är så förskonade!
Vi är friska. Våra liv har inte slagits i spillror. Bra saker hände oss 2020 trots allt. Här är det jag kommer på:
Alla resor. Vi inledde året med en kryssning till Helsingfors och något skumt akvarium där jag såg mitt livs fulaste djur – någon slags djuphavsål typ, som resten av familjen blev väldigt sugna på att ta hem. I februari åkte jag och Jonathan till Gotland och hälsade på våra kompisar som har en gård där. Vi badade bastu och hoppade i havet, lagade god mat och drack vin, vilade oss mitt på dagen och satt och läste ostört hela båtresan. Väldigt fint! Och i somras upptäckte vi fjällen – precis som alla andra. Jag har inte sett fjällen ordentligt tidigare och blev helt tagen.
Alla barn. Jag har fått två nya syskonbarn! Det är så fint med syskonbarn. Jag njuter verkligen av bebisar som jag känner och älskar men har noll ansvar för själv! Njuter också massor av mina egna stora barn som är så fina, roliga och knäppa. I höstas flyttade Morris hem igen och bor i sitt hus här på gården, det är så mysigt för alla. Jag njuter verkligen av att finnas tillgänglig för barnen och umgås mycket med dem, och jag är så glad att de fortfarande vill umgås med oss. Ett fint minne är från värmeböljan i juni, då jag och Sixten flera gånger packade ner våra böcker, våra badkläder och en fikakorg och åkte till havet bara vi två.
Jonathan. Jag är så tacksam över att jag har ett lyckligt, tryggt och harmoniskt äktenskap. Jonathan är smart, snygg, rolig, snäll, omtänksam, jämställd, stark och praktisk. Vi har haft ett jättemysigt år och inte tröttnat på varandra alls fast vi tillbringat nästan all tid tillsammans.
Gården. Det är så skönt att bo på en plats där allt fortsätter som vanligt, vad som än händer i världen. Jag lyssnar på radio hela dagarna när jag jobbar på gården, och det har varit så surrealistiskt att höra rapporterna från den stora världen, samtidigt som allt har varit som vanligt hos oss. Vi har också tagit stora steg i vårt bondeliv det här året – störst och bäst var att skaffa kor! Jag är så lycklig över att Jonathan gick med på det till slut. Frida och Flora är de sötaste kvigkalvarna, knasiga, keliga och nyfikna. Mållan är en trygg och cool ko, en bra mamma och lätt att mjölka. Att sitta vid hennes varma lena juver i doften av varm mjölk och höra sommarregnet smattra på plåttaket, det är så otroligt mysigt att det knappt går att beskriva med ord! Och känslan att göra sitt eget smör, att göra fläskpannkaka på egna ägg, egen mjölk och eget fläsk, den är ju magisk. Vi har också bestämt oss för att fixa slåttern själva, vi köpte en traktor och en massa coola redskap. Känner mig så förväntansfull! Och så har vi börjat sälja på rekoring, bästa sättet att nå ut till kunderna, verkligen ett stort lyft för vår business!
Och så världen. Trump åker ut och vaccinet är här! Två stora lättnader.
Imorgon kommer Jonathans föräldrar – som har antikroppar – hem till oss tillsammans med Jonathans systerdotter, vars mamma jobbar på covid-iva.
Hoppas ni får en fin julafton, att ni är friska och slipper vara ensamma, att ni inte smittar någon eller blir smittade! God jul allesamman!
Egentligen kanske livet är såhär för alla, men på en gård är det extra tydligt: vi blir avbrutna hela tiden av mer akuta ärenden. Det dyker alltid upp något som måste fixas direkt. Grejer som saknar deadline blir aldrig gjorda.
Jag har tänkt hela tiden att jag har så gott om tid för att julstäda och laga mat, så hips vips är det bara två dagar kvar! Varje morgon när jag vaknar så tänker jag: efter djurrundan börjar jag städa. Sen händer nåt.
Idag var det att vi upptäckte att grisarna (säkert Bob!) sabbat sitt hus så ett stort hål gapade ut mot friheten på baksidan!
Så vi fick ägna dagens ljusa timmar åt att laga svinstian. Grisarna är otroligt nyfikna! Alltså verkligen väldigt väldigt intresserade av vad vi håller på med. De kommer travande så fort de hör oss, och gör ett roligt kluckande grymtläte som betyder typ ” vad är på gång?”.
Här stod Pia och tittade på oss en lång stund när vi arbetade.
Vi satte upp en bom så grisarna inte skulle gå in i huset från framsidan, när vi skulle få jobba på baksidan. Bara den där bommen väckte stor uppståndelse i sig! När de försökte klättra över den fick jag gå iväg och kasta brödbitar till dem en bit bort medan Jonathan gjorde klart. Man kan alltid distrahera dem med mat.
I alla fall, istället för att städa och laga julmat blev det grishusrenovering idag! Så är livet hos oss, det händer saker som inte kan vänta typ varje dag. Men julmaten har ju också en tydlig deadline, så imorgon sätter jag fart!
Efter en lång period av gnäll känns allt ändå lite bättre. Konstigt nog eftersom pandemin är värre än någonsin. Jag längtar tillbaka till verkligheten såklart som alla andra, jag har ångest över alla som dör och oroar mig för de som är sjuka.
Men. Saker och ting ställs också på sin spets på något sätt. Vi boar in oss, gör jul och umgås mer med varandra. Ser på film ihop fast det är vardag. Tre av fyra barn är hemma hela dagarna, det gör att vi är fem till lunchen varje dag. Konstigt, men också mysigt.
Jag mår också bättre, är piggare fastän det är ännu mörkare? Tacksam och förvirrad. Men jag tror det är julen som gör det ändå. Heja julen!
Just nu ligger jag i sängen och äter resterna av fredagsmysgodiset och vilar min värkande kropp. Ines kom just hem från terminens sista cirkusträning och har dragit igång ett pepparkaksbak med Jonathan där nere, jag känner på doften att första plåten är inne. Jag känner mig omåttligt nöjd med dagens arbete – att lägga på de sista plåtarna på ladutaket som blåste sönder. Och då var det inte ens jag som gjorde det – när vi påbörjade jobbet för några veckor sen kände jag att varken min rygg eller mina knän var i bästa skick, jag grät typ när jag kröp runt däruppe och slet i plåtarna. Och jag grät nästan av lättnad när vår vän Erik kom idag och hjälpte till med det sista!
Så nu är taket på, inget mer regn in på logen. Så otroligt skönt! Jag gav djuren middag och stängde in korna vid tretiden i skymningen. Tog några bilder på vårt julmysiga hus…
Och noterade att fasaden behöver ett lyft. Det får bli nästa sommar!
För nu kan det bli vinter och jul tycker jag. Traktorn är fixad så vi kan köra hö till djuren, galten är hos gyltorna, baggen hos tackorna i vinterhagen, vinterdäcken på bilarna, taket på ladan, potatisen, morötterna och betorna i jordkällaren och nästa års vitlök i jorden, grisarna och lammen slaktade, veden uppkörd och innerfönstren monterade, skinkan ligger och rimmas i sin lag och granen är hämtad…
Nu ska jag bara städa, laga mat och pynta ända fram till jul. Hurra!
Igår släppte vi in Bob till tjejerna. Vi var inte säkra på att det skulle gå bra, grisar är skittaskiga och slåss ofta med grisar de inte känner (och ibland även med sina nära vänner/släktingar).
Men det gick bra! Ett visst tumult uppstod när Bob ville nosa Peggy och Pia i röven för att se om det var dags, och de blev förfärade och sprang skrikande därifrån – det var alltså inte dags. Han jagade runt dem en stund men gav sig sedan.
När de lugnat ner sig gick de tillsammans och bökade ala tre. Jag och Jonathan gick ett varv runt hagen och sparkade undan jordkokor som grisarna bökat över den understa eltråden, och de följde nyfiket med oss hela varvet.
Nu hoppas vi att allt går bra, att de håller sams, att gyltorna är fertila och att galten lyckas komma till fastän han är gammal. Den första möjliga grisningen är den 1 april 2021. Hoppassss.
Min bästa sorts dag är när jag och Jonathan jobbar med något tillsammans. Härom dagen fixade vi med traktorn och kopplade på balgripen – och lagom till skymningen kunde vi köra in vår första höbal! Hurra! Aldrig mer släpa hö och slita, inget mer meckande med den hembyggda balkärran (som så småningom kompletterades med en vinsch som kädes helt livsfarlig och knappt gjorde arbetet lättare). Så glad att jag lyckades driva igenom att vi skulle köpa traktorn!
I alla fall, nu var det inte traktorn det här skulle handla om utan hur mysigt det är att jobba tillsammans med Jonathan. Nu när han jobbar hemifrån blir det mycket tid tillsammans – verkligen mycket! Han jobbar ju förstås en hel del vid skrivbordet, men vi äter lunch ihop, går på hundpromenader ihop, och ofta hinner vi med något annat också, och på måndagar har vi en hel arbetsdag ihop. Och faktum är att vi inte är ett dugg trötta på varandra trots att vi i princip umgås dygnet runt och knappt träffar andra vuxna. Fattar att folk går varandra på nerverna om de sitter instängda i en lägenhet och båda sittar framför datorn hela dagarna, det kanske vi också skulle göra, men vi har ju hela gården och ett stort hus, och framför allt massor att GÖRA tillsammans.
Jag pendlar mellan att känna djup tacksamhet över hur himla gött vi har det – när vi har fixat nåt ute, blivit kalla och går in och fikar så går jag omkring och myser på riktigt över att vi har pepparkakor hemma och såna saker, när barnen kommer hem från skolan hinner vi ses och prata en stund över mellis – och förstås rastlöshet, längtan efter resten av världen, känslor av overklighet och oro, precis som alla andra.
Men, som jag konstaterade redan i våras – vi måste väl vara minst drabbade i världen av den här jäkla pandemin. I vår bubbla är livet nästan precis som vanligt.
Avslutar det här virriga inlägget med en bild som Jonathan tog på mig och Ines när vi bakade pepparkakor i eftermiddags. ”Det såg mycket mysigare ut i verkligheten”, kommenterade han trumpet när jag försiktigt gnällde lite på kvaliten – men min mobilkamera har pajat så jag får hålla till godo med hans bilder.
Igår åkte vi till en gård utanför Uppsala och köpte en galt till Peggy och Pia. Han heter Bob och är den största gris jag någonsin sett! Eller det finns ju betydligt större grisar, men han är ändå enorm för att vara linderödsgris. Han är gammal, fem år, så vi hoppas att han fortfarande skjuter skarpt så att säga.
Här äter Bob en sista måltid i sitt gamla hem. Kornmjöl. Ja, han har betar. Tveksamt om vi kommer att gosa med honom, även fast han är snäll så kan han ju råka sprätta upp en om han slänger lite med huvudet…
Här landar Bob i sitt nya hem. Resan gick bra och han gick direkt fram till hyddan och började äta av fårens gamla djupströbädd som vi hade ströat med åt honom däinne.
Han får gå i en egen liten hage vid sidan av tills han är avmaskad, och tills han och Pia och Peggy har vant sig vid varandra. Risken är stor att de ryker ihop och börjar slåss! Men tjejerna ser välvilligt inställda ut tycker jag. Väldigt nyfikna.
Efter en stund kom Bob ut ur stian och kollade läget, och Pia och han glodde på varandra en stund. Vet ej om tycke uppstod.
Det är mycket för Bob att vänja sig vid – bland annat att äta bröd till mat, det tycker han är helskumt. Men det ska nog gå bra det här! Längtar efter kultingarna, de är så otroligt söta. Hoppas Pia och Peggy blir lika bra mammor som deras egen mamma Monika var.
Igår mitt på dagen hörde jag och Jonathan en höna kackla ”jag har värpt” (och Bodil hörde det också såklart, hon är väldigt uppmärksam på hönsen ända sen rävattacken). Vi tittade ut och såg en av blåvärparna gå omkring därute och väsnas. Vad kul, vi har inte fått några blå ägg ännu! Redet var tomt – men senare när jag var på Ica fick jag den här bilden från Jonathan på ett perfekt litet turkost ägg…
… som stackarn hade värpt rätt på spången som leder ut ur hönshuset. Hon måste blivit så överraskad! Ingen har haft ”the talk” med henne och berättat att nu kommer det inte bara komma ut bajs, utan även ÄGG ur din röv.
Jag tänker på det när våra djur gör sin första förlossning (eller värpning) – de har ingen aning om vad som väntar! Det gör svinont, känns jättekonstigt, och något helt oväntat kommer ut ur en! För de allra flesta kickar ju någon slags instinkt in – grisen Monika till exempel, hon kände bara en stor lust att bädda fint i stian helt plötsligt, kvällen innan hon skulle grisa. Sen var hon en klockren mamma som visste precis hur hon skulle ta hand om sina kultingar. Men andra blir ju helt förfärade, som Annika när hon fick sitt första lamm Håkan. Hon var i chock! Först blev hon otroligt rädd för honom, sen nyfiken. Sen kände hon att hon ville slicka honom (instinkt!) – och sen kände hon att hon ville stånga honom (inte instinkt…).
I alla fall, vi är så glada att vi har fått ett turkost ägg, väntar spänt på den andra hönan som ska värpa isblå ägg, och hoppas de båda värper i redet!
