Idag slaktade vi Mållan.
Hon hade en hemsk juverbakterie som låg och lurade, som vi inte lyckades bli av med trots flera behandlignar. Jag ville inte att kvigorna ska smittas av bakterien, och dessutom vet man aldrig när Mållan kan bli sjuk av den, så det var slakt som gällde så snart Runar var stor nog att klara sig utan henne.
Slaktaren kom till gården imorse, Mållan klev ut på gårdsplan och fram till en hink med kross, sen var det slut. Hon dog bokstavligen med huvudet i en hink med kross. Hennes liv kunde inte ha slutat på ett bättre sätt.
Det känns också bra att hennes sista år blev fint på alla sätt. Förra hösten var jobbig när hon var sjuk av juverbakterien och vi var tvugna att ge henne sprutor som hon var paniskt rädd för. Men sen fick hon en fin dräktighet, en enkel kalvning och en härlig tid med sin kalv. Jag fick också mjölka ordentligt i flera månader.
Det är inte kul att slakta sina djur, och det ska det inte vara. Jag gruvar mig alltid inför själva slakten, men så fort skottet gått av så slappnar jag av. Nu är det klart!
