april 2022 – Lilla Ekens gård

Ett kontorsjobb tack

Just nu är det för mycket. I onsdags var Jonathan borta hela dagen, och jag rattade tre komplicerade lamningar parallellt helt själv (tills Ines kom hem och assisterade) och försökte hålla igång tre flasklamm, samtidigt som jag ju behövde göra alla dagliga sysslorna – utan överdrift jobbade jag oavbrutet från sex på morgonen till nio på kvällen.

Indränkt i blod, slem och fostervatten hela dagen, ingen idé att byta kläder. På kvällen hade vi en lamning till, en värksvag tacka vars lamm jag fick dra ut. När det var klart och jag gick därifrån insåg jag att jag inte ens kollat om det var tackor eller baggar som fötts. Så trött på allt.

Den dagen önskade jag mig ett kontorsjobb. Jag fantiserade om att sitta vid en dator, luncha med kollegor, åka tunnelbna, ta en aw, ta en dusch, titta på tv.

Men sen fick jag sova en hel natt, och solen sken och lille Frans fick komma ut och leka.

Och jag och Ines mjölkade och Flora är så snäll och står blickstilla (även om hon har väldigt mycket mindre mjölk än vad Mållan hade – hon är ju fjällnära medan Mållan var fjällko).

Och då frågade Ines om jag fortfarande ville byta liv, och då kände jag att jag inte ville det längre.

Sen dess har det fötts ytterligare nio lamm (totalt 34 hittills), nu har vi bara tre tackor kvar som ska lamma. Sen ska Frida kalva och sen väntar vi bara på att kunna släppa ut alla på sommarbete, sen är vi över puckeln för den här gången, phu!

Till nästa år vill jag ha färre lammande tackor, inga grisar, senare kalvning och inga inbokade besök under hela den här perioden.

Frans är här

Vilken dag! På förmiddagen fick en tacka fyrlingar – ett litet felläge att rätta till (två som ville ut samtidigt, en med huvudet och en med bakklövarna), men allt gick bra.

Medan vi höll på med fyrlingarna noterade vi att Flora var borta. Hon stod inne i kostallet och tryckte. En blodig slemsträng hängde ut. Dags för kalvnig! En vecka tidigare än vi trodde.

Jag tänkte att det var många timmar kvar, men ringde för säkerhets skull till vår granne Per som är en erfaren kobonde. Han kom förbi och tittade på Flora, och tyckte att jag skulle gå in och känna efter. Jag kände en rygg, en rumpa, och någonstans där nere under magen på kalven fanns ett par klövar. Kalven försökte alltså komma ut med rumpan först – vilket förstås inte går.

Per hjälpte till att lirka fram bakklövarna, sen var det bara att börja dra. SATAN vad vi drog. Helt galet! Jag är fortfarande så slut i armarna att jag knappt kan lyfta dem.

Kolla på den här bilden, det är ju inte klokt! Jag hänger alltså i repen med min fulla kroppstyngd, och Jonathan gjorde också det sen. Hon var trång, men det är också svårare att få ut kalven baklänges – det är mulen som stimulerar värkarbetet.

Vi ringde efter ytterligare två grannar som kom och drog, och det gjorde susen. Flora råmade och vi vrålade, men till slut kom han faktiskt ut, lille Frans! Det krävs en by för att förlösa en ko, uppenbarligen!

Han är så helt overkligt fin! Sötaste kalven man sett! Ojojoj.

Frans var lite medtagen efter den jobbiga förlossningen, och Flora var förvirrad och undrade vad han var för skum klump. Men vi lät dem vara ifred en stund och snart började hon slicka honom.

Senare hjälpte vi Frans att dia och jag mjölkade lite råmjölk också som fyrlingarna fick.

Jag är så otroligt tacksam att vi har grannar som delar med sig av kunskap och muskelkraft! Det här hade vi aldrig fixat själva – det hade tagit lång tid innan vi fattat att kalven låg fel, och jag tror inte vi hade fått ut honom själva.

Jag ser så mycket fram emot att vara med kalven och att mjölka, det känns som att det kommer gå bra med allt!

Nu måste jag sova, helt slut, återkommer med bättre bilder på Frasse! Och tips, han kommer synas en del på instagram framöver 🙂