Varför rhododendron betyder märkligt mycket för mig

Den enda historien som är mer romantisk än den om hur jag träffade Jonathan, är den om när vi gifte oss. Jösses vad fint det var.

Vi tog med oss barnen till Vaxholm en dag i juni för sex år sedan, det regnade, och på vägen dit (i min 75-kronorsklänning från Myrorna) kom jag på att vi hade missat brudbukett. Lyckligtvis blommade rhododendronen (går det ens att säga i bestämd form?) på torget i Kärrtorp, så vi snodde några kvistar.

I Vaxholm vigdes vi i rådhuset av en man som hette Hardy (utvald enbart för namnet), och sen åt vi glass i hamnen.

Efter det har rhododendron fått en märkligt särskild plats i mitt hjärta, trots att det egentligen är en rätt ful buske. När vi flyttade från Kärrtorp tog vi med en stickling från busken på torget för att plantera här i trädgården, men den dog i värmeböljan och villervallan efter flytten.

Men idag (tre dagar för sent, men ändå) kom Jonathan hem med en liten kvist han hittat vid sitt jobb i Norrtälje.

(Morris har tagit den suddiga bilden, det är därför han inte är med på den.)