Tio år tillsammans

För tio år sen var jag singel, pluggade på JMK och bodde i en liten tvåa på Söder med Morris. På Morris fritids jobbade en extra snygg kille, Jonathan. Varje gång jag skulle hämta Morris kollade jag efter Jonathans cykel utanför och hoppades på att få en skymt av honom. Jag tänkte att vi kanske kunde springa på varandra på nåt uteställe, men det hände aldrig. Ibland försökte jag prata med honom, men han sa inte så mycket, verkade rätt cool och ointresserad. Och jag tänkte att man inte kunde ragga upp nån på sin sons fritids, det var liksom inte okej.

Så en dag kom Morris hem och sa att Jonathan skulle sluta jobba på fritids. Han skulle ”gå i en vuxenskola, det lät jävligt deppigt faktiskt” (ordagrant citat) (det är KTH vi pratar om här, så jag är benägen att hålla med Morris). Snart var det sommar och sen skulle Jonathan vara borta – dags att agera alltså.

Min kompis Johan hjälpte mig att forma en plan – jag skulle intervjua Jonathan till en skoluppgift, och sen styra över intervjun till en dejt, eller i alla fall fråga om vi kunde ses igen. Jag hade en miljon tillfällen att fråga Jonathan om den där intervjun men fegade alltid ur. Jag lånade en film han hade spelat in med barnen, jag lämnade tillbaka den, jag hämtade Morris fast hans pappa skulle gjort det…

Så blev det skolavslutning. Sista chansen. Jag och flera andra föräldrar stod utanför fritids och väntade på ungarna som var och badade. Plötsligt öppnade sig himlen och det kom en störtskur. Jonathan kom gående i en röd tröja – han var så fruktansvärt snygg när han var blöt så jag helt kom av mig. Rafsade ihop Morris saker och var på väg att gå. Utanför fastnade vi med någon av Morris kompisar, och jag spanade inåt lokalen efter Jonathan. Han stod mitt i en folkmassa och lyste med sin röda tröja – som i en film!

Plötsligt gjorde jag det! Jag gick in och stammade fram min fråga, och han log snett och sa okej, visst. När jag tog upp min telefon för att ta hans nummer skakade min hand. Jag gick hem och kände mig pirrig och nöjd.

Och Jonathan gick in i personalrummet och satte sig på en stol. Han överfölls av kollegor som tjuvlyssnat – i ett helt år hade de retat honom för att han alltid blev stum när jag kom, för att han sa att han skulle gifta sig med Morris morsa eller ingen alls, för att han hade gömt sig i en buske första gången han såg mig för att han blev så generad. Fast inget av det här visste jag såklart.

Nå, sen tog det väl två veckor eller så för mig att samla mod till att ringa – och efter midsommarhelgen, för ganska prick tio år sen, sågs vi för att göra intervjun, sen tog vi några öl, och sen tog jag med mig Jonathan hem, och sen var saken biff.

TÄNK OM jag inte hade gått tillbaka in på fritids och frågat honom! Vad hade hänt då med mitt liv? Förmodligen något bra, men säkert något helt annat. Det tänker jag på ibland.

PS. Det blev aldrig något reportage av intervjun, jag har fortfarande en restuppgift från JMK. Hade annat för mig den sommaren.