Ett himla kackel

Det är så kul att iaktta hönsen och hur de interagerar med varandra. För en människa känns deras hackordning inom gruppen rätt grym – men det är ju så det ska vara.

Hulken står högst av damerna, hon ska alltid äta först och hugger ilsket efter de andra om de är i vägen. (Faktum är att hon är fruktansvärt glupsk. En gång flög hon rakt igenom en fönsterruta i hönshuset när hon fick syn på Jonathan med matskålen därutanför, igår sprang hon rätt in i en låda med coleslaw som jag tänkte bjuda på, så hela huvudet doppades i majo. Ofta står hon på trappen och lurpassar när man kommer ut för att försäkra sig om att vara först framme om det eventuellt skulle serveras mat.)

Lägst i rang står Silvernacke – som trots sitt namn är den yngsta hönan i flocken. Hon går ofta lite för sig själv och drömmer, håller sig lite vid sidan av flocken och missar när det blir mat eller händer nåt spännande som behöver inspekteras (typ att gräsklipparen placeras på ett oväntat ställe på gräsmattan). När vi räknar in hönsen på kvällen är det ofta hon som saknas, och just när man ska gå och leta kommer hon lubbande.

Sune håller ordning på sitt harem, han kan markera om han tycker att Hulken är för hård mot de andra, och han håller också ett öga på kycklingarna – som annars vaktas noga av mamma Svarten.

Jag har inte uppfattat den inbördes ordningen mellan de andra hönsen, men Mumin och Mumrik, som är samma ras och väldigt lika, brukar hålla ihop. De går ofta tillsammans i trädgården och sitter alltid bredvid varandra ovanpå lådan med värpreden och sover när de andra sitter på sittpinnarna.

Flocken har alltid varit harmonisk, de brukar inte bråka direkt (även om Sunes påsättningar inte alltid är så inkännande – höns har liksom inte vanilla sex om man säger så). Men något hände ju med stackars Muimin, som plötsligt hade ett stort hack i huvudet i samband med att Svarten ruvade. Hon har bott i stallet nu i några veckor för att läka ifred – en skadad höna ses inte med blida ögon av de andra – och de är inte sena att picka i hennes sår, kanibaler som de är. När vi tog bort henne blev de andra hönorna som galna, de rök ihop oavbrutet. Kanske behövde de omförhandla sina positioner nu när en föll bort.

Nu tänkte vi i alla fall att det var dags för Mumin att flytta in i flocken igen, hennes sår har läkt även om hon är luggsliten och mager. Men vilket liv det blev! Flera hönor högg efter henne – och extra förbannad var hennes gamla vän Mumrik, hon kunde inte se sin syster utan att flyga på henne. Och Mumin själv verkade försöka utmana de andra för att hitta sin nya plats – hon la sig platt för vissa, sänkte huvudet och kröp nästan in under dem, och andra skulle hon slåss med. Och Sune hade fullt sjå med att försöka bryta upp slagsmålen.

Men de lugnade ner sig till slut, och när jag kikade in igår kväll satt Mumin och Mumrik sida vid sida på sin gamla sovplats. Idag får de vara instängda i hönsgården för att räven härjar i byn, hoppas de inte hackar ihjäl varandra för att de är uttråkade. Herregud.