Om 1990-talet och det faktum att jag är hopplöst ute

När vi köpte två skänkar på Blocket nyligen så låg det så himla fint hyllpapper i den ena – titta bara:

Men i den andra var hyllpappret helt gräsligt, kolla:

Det blommiga kanske är från 50-talet sådär, eller äldre? Och det andra är ju 90-tal, utan tvekan. Och jag försöker föreställa mig det som är omöjligt att föreställa sig – att när mina barn blir vuxna tycker de kanske att det där 90-talspappret är superfint… Och på 70-talet eller så, då tyckte man väl att 50-talspappret var jättemossigt och tantigt.

Kanske klarar man inte av det som är från ens egen ungdom, bara? Jag har med fasa noterat att magtröjor, indianmönster, orange, vinrött och smutsgult är tillbaka i modet – 90-talet helt enkelt. Det fulaste klädmodet. Men jag minns också hur min mamma la upp ett gapflabb när jag kom hem i ett par utsvängda byxor i början på 90-talet – något som hon associerade med sin egen tonårstid och tyckte var skrattretande fult.

Nåja. Var och en blir salig på sitt sätt.

PS. Grottmålningar var ju verkligen en grej på 90-talet – jag gjorde till och med en liten grottmålningstatuering. Som jag nu tatuerat över med en 50-talsdoftande sjömanstatuering med hjärtan, svalor och banderoller. Kanske är den hopplöst ute om 20 år, men då är jag så gammal så att jag tycker att 2010-talets tatueringsmode fortfarande är helrätt.