Igår var Ripa plötsligt sämre igen. Hon låg i höet och andades tungt och ville knappt lyfta huvudet. Vi pratade med grannen om att man inte kan vänta hur länge som helst på att hon ska bli bra, till slut måste man bestämma sig och kanske ta bort henne så att hon inte behöver lida. Det kändes tungt på flera sätt – först och främst såklart för själva Ripa – vi tycker om henne och hon har mycket kvar att ge i sitt fårliv. Men också för att det bara har varit bakslag och lidande med dessa jävla får, det vore så skönt med en framgång någonstans. Dessutom blir det ju en ekonomisk brakförlust att köpa ett får, betala en jourveterinär och sedan ändå nödslakta fåret.
Men på kvällen när vi kom tillbaka stod Ripa upp, och vi tog ut henne och Sirpa på kvällspromenad. Då började Ripa käka så att vi blev rädda att hon skulle storkna! Hon som inte ätit sen i lördags mer än några torra hötussar som hon håglöst tröskat runt i munnen, gick nu på avsmakningsmeny i trädgården; pioner, schersmin, praktlysing, alm, apel, klöver och gräs. Vilken fest! Vilken lättnad! 
I morse fick de komma ut igen – det är så mysigt att man kan ha dem lösa omkring sig såhär. De hänger ju med när vi går, och vill absolut inte rymma. 
Och stackars Bodil grät bittert för att hon inte fick vara med och gosa (eller leka/rusa runt) med fåren. Det vore fint om de kunde vänja sig vid varandra – eller mest handlar det nog om att Bodil ska tagga ner lite och inte tycka att fåren är så vansinnigt intressanta. Det är nog mest en vanesak, det går ju bra med hönsen – ibland gör hon små utfall för att hon tycker det är kul när de flaxar, men oftast bryr hon sig inte, och de bryr sig inte om henne.