I torsdags gjorde vi en utflykt till den lilla sömniga, välmående och charmiga staden San Antonio de Areco, för vi ville se Pampas många hundra gröna mil. Staden ligger precis där Pampas börjar, och ja, omgivningarna bestod av gröna vidsträckta fält, det såg vi från bussen. Mycket vackert, men det gick ju inte att fota på något bra sätt.
Vi kom fram mitt i siestan, gatorna var tomma.
Hos psykologen har man det såhär mysigt i San Antonio de Areco.
Vi promenerade ut till en före detta estancia, numera ett museum – och det var det närmaste gauchos vi kom. Jag hade gärna åkt till en riktig estancia, sovit över och ridit häst, men det fanns inte direkt budget för det på den här resan.
Vid estancians grindar mötte den här lille vännen, och han följde oss sedan genom hela vårt besök. Det finns ju gott om gatuhundar här överallt.
Det var väldigt vackert här och kul att se, även om det var ett museum så var det ju en riktig estancia ändå, från början…
Resten av dagen strosade vi i stan, åt mat och fikade och shoppade lite. Och på kvällen blev det tango på torget, vilken flax! Sånger av Carlos Gardell framfördes, månen sken över stan och gatuhundarna strök sig mot våra ben.
Allt var toppen helt enkelt, tills vi skulle åka hem, och bussen inte kom. Vi hade köpt biljetter till sista bussen som skulle gå halv tio. Resan till Buenos Aires tar två timmar. Vi satt på en otäck busstation, omgiven av en massa skumma snubbar som kom och gick (alltså de var inte ett dugg hotfulla, men det är inte kul ändå att sitta omgiven av skumma snubbar), en skrapig högtalare serverade alla hits från 1980-talet, det blev kallare och kallare och myggen började bli riktigt jobbiga. Två hundar hade ettt tjafs, och den ena tog skydd under vår bänk. När en timme hade gått frågade vi en förbipasserande polis om det var normalt att bussen var såhär sen. Det var det. Efter två timmar började vi ändå kolla i någon turistbroschyr vi hade efter hotell i stan – men då kom faktiskt bussen! Phu.