Några av våra höns har drabbats av kalkben. Det är en parasit som lägger ägg i fjällen på benen, så att de liksom börjar se ut som kottar, med resta fjäll. Det är inte så behagligt för hönsen, går det långt är det troligen riktigt plågsamt. Så vi bestämde oss för att nacka de tre som var värst däran och behandla de andra.
Jag svingade yxan.
Det gick bra, jag har inga problem att göra det faktsitkt. Tror det är för att det går fort, och det är liksom inget snack om att de dör, huvudet är ju av. Däremot att hålla dem och dänga deras huvud i huggkubben så att de svimmar, som man ska göra först, det tycker jag känns hiskeligt. Jag är rädd att göra fel eller för löst och bara göra illa dem. Så det får Jonathan göra. Det hela går fort – vi hämtar de sömndruckna hönorna en i taget från sittpinnen på kvällen, de hinner knappt vakna, och från att de fått slaget i huvudet tills de är döda går det väl tio sekunder sådär.
Hur som helst! Vi har ju nackat höns förr, men då har de varit små eller sjuka och vi har slängt dem efteråt. Men nu var det tre fullvuxna hönor, och vi bestämde oss för att käka upp dem.
De fick hänga upp och ner för att avblodas – men det är inte så mycket blod i en höna verkar det som… Sen skulle de plockas. Vi värmde vatten i en stor hink där vi skållade hönsen, sen plockade vi bort fjädrarna. De satt som berget på vissa ställen, kanske var det ovanligt besvärliga höns, kanske var vattnet för kallt eller varmt, kanske var det för att vi var nybörjare, men det tog sin tid alltså! Kanske en timme per höna.
Efter det skulle hönsen tas ur. (Här har jag tyvärr inga bilder eftersom jag även passat på att skålla min mobil i hinken med vatten, och den låg i risbädd vid den här tiden.) Det var besvärligt, men nästa gång kommer det gå bättre! Nu vet vi vart allt sitter därinne, vilka grepp och snitt som funkar bäst och sånt. Vi tog bort fötterna och hela inkråmet (fan vad det luktade! Kanske ska man inte göra det i köket när jag tänker efter.)
Dagen efter – igår – kokade jag de tre vännerna länge och väl och gjorde chicken curry på dem. Här är mitt recept – förlagan är pappas perfekta chicken curry, men dit når jag aldrig!
+ Lägg en kyckling (eller i det här fallet tre hemslaktade höns vars köttmängd nog motsvarade en köpekyckling) i en stor kastrull. Fyll på med:
+ klyftad lök (jag hade röd hemma, men gul kanske blir bäst)
+ några skalade och delade vitlöksklyftor
+ morot i bitar
+ palsternacka (slängde i det bara för att jag hade det hemma)
+ hönsbuljongtärningar
+ lagerblad
+ vitpepparkorn (inte för många!!!)
+ persilja (helst hela kvistar, min låg redan hackad i frysen)
Häll på vatten och koka under lock tills kycklingen är klar – en timme kanske för köpekyckling, minst två för sega gamla hönor. Skumma av ibland om du orkar.
Ta upp kycklingen, ta av allt kött och lägg åt sidan. Lägg tillbaka kycklingben och skrov i kastrullen och koka vidare så länge du pallar – ju längre desto bättre såklart, men minst en timme i alla fall. Sila noga flera gånger.
Fräs lite smör i botten på en annan kastrull, häll i curry och vad du tycker passar för kryddor. Jag tog lite paprikapulver och gurkmeja också. Låt fräsa en liten stund. Pudra över lite vetemjöl. I med buljongen (jag brukar inte använda all buljong, det blir för mycket).
Krydda som du vill med salt och peppar och pressa i en massa citron. En skvätt grädde. I med kycklingen och låt bli varmt – klart!
Servera med ris, kokt potatis, gröna ärtor och mango chutney.
