Efter att jag hade fött Ines tänkte jag direkt: aldrig mer. Nu är vi klara. Det är coolt att jag kände det så starkt rent fysiskt – det var en väldigt lätt och bra förlossning så det var inte det. Det var bara jag som var klar med barn.
Och jag har inte ändrat mig sen dess, och inte Jonathan heller – tre är lagom. Förutom att småbarn är tråkiga och jag inte skulle få sova när jag ville så tror jag att en till unge skulle vara en dödsdom för vårt äktenskap. Redan nu händer det här ungefär varje helg: Vi äter frukost. Jonathan reser sig och plockar undan i köket lite snabbt, sen går han ut och sätter igång med det han tänkt pyssla med under dagen. Jag går ett varv i huset och bäddar och plockar, ser till att barnen klär på sig, borstar tänderna och borstar håret, och kommer ut en timme efter Jonathan, skitirriterad såklart för att han har lämnat mig med allt. Jonathan argumenterar att man inte måste plocka hela tiden, men jag måste göra klart härinne innan jag kan gå ut och börja med något annat.
Och det är ju irriterande det här men man kan ju leva med det. MEN, om vi hade en till bebis. Då skulle jag aldrig komma ut ur huset. Jag skulle sitta och amma hela dagarna medan Jonathan pysslade med sitt därute. Jag är glad att vi fick våra ungar medan vi bodde i lägenhet i stan, det var så mycket lättare att leva jämställt där. Skulle vi få en unge till här skulle det gå åt helvete helt enkelt.