Fårklippning

Nu har fårklipparen Oskar varit här och skalat fåren. Man känner ju inte igen dem! De ser ut som helt andra varelser utan pälsen. Och de känner inte igen varandra heller utan började stångas och tjafsa direkt. Affe blev glad över alla ”nya” tackor och började genast försöka betäcka. Jösses alltså, de är inte smarta direkt. Men hemskt söta!

Annika står nyrakad och förvirrad i bakgrunden medan Lilla My blir klippt.

Lilla My. Så liten hon blev!

Här ligger Affe. Han ser verkligen skum ut utan päls.

Han fick behålla en liten skäggtofs. Och Felicia, längst till höger på bilden nedanför, fick behålla en polisong:

Det gula är ullfett, som tydligen börjar bildas såhär års och blir mer och mer framåt våren.

Sen var det Sirpas och Ripas tur:

Här står Sirpa och tar emot kli på sin ullbefriade kropp! Det måste vara så skönt att bli av med all den där tunga tjocka ullen. Nu får de vara inne i stallet ett tag så de inte fryser, och så vi kan hålla koll på att de äter ordentligt. Alla såg fina ut i hullet sa Oskar, och det var skönt att höra. Suffolktackorna var inte för feta, och det är bra för då kan lamningen bli komplicerad eftersom lammen blir för stora. Svärdsjötackorna var tillräckligt feta, och det är bra för att om de är för spinkiga blir de svaga och ger ingen mjölk (de har troligen ändå för lite) och kanske repar de sig inte igen efter lamningen.

Ullen är otroligt skitig och tovig eftersom de inte blivit klippta på länge. Sirpas och Ripas ull ska vår granne Kristina isolera ett hus med. Men om vi klipper dem två gånger om året kommer vi att kunna använda Sirpas, Ripas och Affes ull – jag skulle vilja göra garn och sticka grejer.