Det tråkigaste jag vet är samma, samma. Konstigt kanske, eftersom jag lever ett liv som på sätt och vis är mycket samma, samma – på ett annat sätt älskar jag det, men det finns ju olika slags samma om ni hajar… Hur som helst har jag också väldigt dålig självdisciplin och har svårt att tvinga mig till att göra saker jag inte har lust med.
Men ett knep när jag inte har lust att jobba är att byta arbetsplats! Idag satte jag mig i vardagsrummet, och vips kändes allt nytt och spännande igen (ja, mitt liv är så litet. Men det är mysigt och skönt)! Här är min nya utsikt:
Och när jag tog den här bilden kom jag på att jag inte visat min fina 40-årspresent från Jonathan, fotpallen där framme.
Det är en kamelsadel från Egypten! Jonathan köpte den av en kvinna vars mamma jobbade på svenska ambassaden i Kairo på 1950-talet. Säkert krimskrams tillverkat för turister – men i alla fall från 1950-talet!
Såhär är den tänkt att användas (hos oss alltså, pga har ej kamel), och den är utmärkt ändamålsenlig! Och så snygg! Gillar såna där gamla grejer från kolonilatiden – vi har också ett litet bord med kobror (?) till ben som min farfars far sjökaptenen tog hem från Indien.
2 svar på ”40-årspresenten och hur jag lurar mig själv att jobba”
Hund, höns, får, varmbänk, traktor, barn och blogg, men inte en enda kamel?! Ynkligt. (Självdisciplinen tryter å det grövsta här på universitetet. Platsbyte hjälper föga när det är differentialekvationer som en jobbar med.)
You lost me at differential… – så långt räckte min självdisciplin, hehe. Ja, vi kanske borde satsa på kamelfarm? Sixten är sugen på sengångare, det känns lite som samma nisch?