Just nu kämpar vi lite med Lilla My, som fick tvillingflickorna Ulla och Bella i måndags. Från början verkade allt bra, hon slickade båda rena och torra och lät båda dia så fint. Men sen kom hon på att hon för resten bara gillade Bella, den svarta, och att Ulla var en jävligt jobbig typ som trängde sig på. Så hon började stånga Ulla när hon ville dia – inte varje gång, ibland gick det bra, men ofta fick hon däng. Vi stängde in dem i en lamningsbox (vår Vietnamfinka där vi annars har lammkammare) för att de skulle knyta an ordentligt, och efter ett tag slutade Lilla My att stånga Ulla. Efter drygt tre dygn kände vi oss säkra på att båda fick dia utan bråk, så då släppte vi ut dem till de andra.
Men då började hon stånga Ulla igen – tillbaka till finkan alltså. Och nu får Ulla dia igen! Märkligt.
Det är rätt vanligt att får förskjuter ett av sina lamm. De föder två eller tre men vill bara ha ett eller två. Så himla konstiga djur, vilken värdelös egenskap att förskjuta sin avkomma? Rent evolutionärt väldigt kontraproduktivt. Och taskigt.
Hur som helst – de andra lammen har blivit så stora! De njuter av våren därute.
Håkan, Trunks och Ann-Britt slappar i solen. De tre har bildat ett värstinggäng, de beter sig som att de äger hagen, stångar varandra, de andra fåren och lite olika grejer som till exempel staketstolpar, och jiddrar med stackars Lilla My som är lägst i rang. Jag har till och med sett Trunks försöka bestiga Affe!
Lars och Agneta tar det lite lugnare. De håller ihop, som tvillingar brukar, och är fortfarande ganska mammiga. De ropar ängsligt efter Felicia när hon försvinner i villervallan vid utfodringen.