Natten till igår var vi uppe varje timme och tittade till tackorna, eftersom jag menade att flera hade börjat få värkar. Inget hände på hela natten, mer än att vi blev vimmelkantiga av trötthet. Dagen gick, och kvällen, och Rut började få värkar. Vid fyratiden i morse bestämde jag mig för att gå in och känna efter, hon hade brunt slem vilket kan betyda ett dött foster som hon inte kan krysta ut själv. Efter mycket om och men – och nära tårar för min del, kom den lille succén Otto ut!
Han var pigg och levande, men efter honom kom en liten, död och lätt missbildad tvilling.
Rut slickar på och pratar med lille Otto och låter honom dia, och snart glömmer hon att det fanns ett syskon.
Det var första gången jag gick in i en tacka! Nu var det ju inget felläge egentligen, men gud vad svårt det var att få ordning därinne! Först måste man vara säker på att alla kroppsdelar man vill ha ut först – dvs framklövar och huvud – tillhör samma lamm, sen ska man få med sig klabbet ut – fattar inte hur det ska gå till egentligen. Hade typ gett upp när Rut själv krystade ut Otto. Nåväl, nästa gång känns det inte lika läskigt att gå in i alla fall!
Nu har jag tagit en dusch och slängt alla lamningsgeggiga kläder i tvättmaskinen, ätit en macka och druckit lite kaffe – nu ska jag sova en stund innan jag går ner och kollar läget i stallet!