Jonathan är den största sakletaren jag någonsin träffat. Han samlar inte slumpmässigt eller för samlandets skull, utan väljer verkligen ut saker han tror kan komma till nytta. Mer än en gång har jag suckat åt det han släpat hem från loppisar och grovsoprum, men rätt ofta hittar han på fiffiga grejer ändå.
(En gång byggde han ett helt litet vindkraftverk enbart av saker han hittat i grovsoprummet i Kärrtorp. Det satt på balkongräcket och snurrade så att hela balkongen skakade, och Jonathan jublade triumferande när det lyste upp en röd lampa stor som ett knappnålshuvud inne på fönsterblecket.)
Så därför kan jag inte säga att jag ens höjer på ögonbrynen när jag kommer hem och ser att mina gamla stövlar har genomgått någon slags metamorfos:
Faktum är att jag inte ens frågade vad det var. Men i morse när jag höjde blicken och tittade ut genom köksfönstret såg jag:
Fågelmatare! Med tak och allt. Än så länge har jag bara sett en skata kliva omkring intresserat i närheten, men det tar väl ett tag innan de små finkarna (?) hittar dit.
Ett svar på ”Att vara gift med Skrotnisse”
Vad fint det har blivit på bloggen! Bakgrund och höstig header och allt! Och jag har massor att läsa ifatt, härligt! Men jag tycker att du kan göra lite mer facebookreklam för dig själv, jag (och många med mig?) glömmer ju bort att detta lilla mysiga hörn av internet existerar.
Angående ovanstående inlägg – han är ju en uppfinnare av rang, det ska sägas. Mycket imponerande. En annan imponerande sak är att du inte bara accepterar utan rentav verkar omfamna konceptet med stövlar på husknuten och avgassystem på vardagsrumsväggen. Ni är trots allt two peas in a pot ni två.