Okej, mitt NÄSTA inlägg ska handla om något annat än grisarna, jag lovar! Men det är så kul med dem! Jag vill vara hos dem hela tiden och bara sitta och kolla.
Medan jag har jobbat i Stockholm i två dagar har Jonathan byggt ett mattråg och grisanpassat en del av stallet. Bra! I morse tänkte vi släppa ut dem i hagen, som ligger i anslutning till ett annat stall än det de var i – men det visade sig att grisar inte riktigt beter sig som får….
Om vi skulle flytta fåren några meter, från ena stallet till det andra, skulle vi öppnat dörren och släppt ut dem, och en av oss skulle gå först med en hink med spannmål eller pellets och skramla, och alla fåren skulle springa efter. Den andra skulle gå sist och putta på eventuella eftersläntrare, men det skulle förmodligen inte behövas. Springer en så springer alla, så tänker får som är extremt mycket flockdjur.
Grisarna visade sig vara lite mer individualistiska. De sprang åt alla håll när vi öppnade dörren. Jätteglada och nyfikna, de verkade inte ett dugg skärrade. Och inte direkt intresserade av mathinken, trots att de inte fått frukost än.
En liten gris sprang upp mot trädgården, medan de andra tre sprang ut på vägen.
Det blev svettigt, men det tog nog inte mer än en kvart att samla ihop dem igen och lura in dem i hagen.
Där går de nu och verkar så nöjda! De har redan bökat upp en ansenlig yta, och ibland springer de runt och leker helt ystert.
Och titta vad knäppt, i vårt övergivna växthus där ingen gått in på säkert ett år hittade vi en massa vindruvor! Fast det var så mycket kärnor i dem, då vi ger dem till grisarna.
