Alla har varnat mig för att mörkret kommer att kännas så mycket värre här ute än i stan. Men jag vet inte. Det är ju definitivt mörkare, men jag känner ingen större skillnad. Jag är helt enkelt precis lika förlamande trött som alltid såhär års. Jag gör det jag måste och knappt mer. Just nu till exempel – klockan är halv tio men min kropp värker typ av utmattning för att jag inte har gått och lagt mig än.
Nåväl, några nyheter har den första november på landet ändå bjudit på:
Ett helt nytt behov av ficklampa. Denna ligger alltid i min väska så att jag kan hitta hem eller hitta till bilen. Innanför dörren hänger ficklampor så vi kan gå och hämta tidningen, gå ut med soporna eller komposten eller hitta till vedboden.
Nödvändig utrustning för att kvista över till grannen: pannlampa.
Men bortsett från när vi missat att elda i pannan, huset är svinkallt och allt varmvatten 30 grader, så är det egentlgien bättre här än i stan; vi kan elda i kakelugnen och vedspisen. Det gör en enorm skillnad.
PS. En sak jag har lgat märke till här är att folk inte låter sig styras av mörkret. De kör vidare med sina skogsmaskiner med jättestora lampor – första gången jag såg en mellan träden när jag körde bil trodde jag det var ett rymdskepp som landat – och vår granne var ute och sladdade vägen idag vid femtiden. Såklart kan man inte låta dagen ta slut vid tre bara för att det blir mörkt, men ändå… Tappert, på nåt vis.