Kommer du ihåg att jag kom först. Du drog mig i barnvagnen längst Norr mälarstrand och glodde argt efter alla som inte tittade ner i vagnen och log.
Det där kommer inte jag ihåg, men jag vill berätta några andra saker som jag kommer ihåg – och som jag ska komma ihåg åt dig.
Du spelade piano i sovrummet på Pontonjärgatan. Jag stod längst bort vid fönstret mot parken och tog sats, och du sjöng
”Hej hopp, min lilla sockertopp
Vi ska dansa, tills solen rinner opp
Hej, hopp, min sköna
Vi ska dansa i det gröna!”
och det var min signal, och jag sprang, du höll ut armarna och jag störtade igenom lägenheten och rakt i din famn. Och du kramade mig lite för hårt.
Leken tog aldrig slut, du spelade och spelade och jag sprang och sprang. Och du sa aldrig ”det var sista gången” eller eller ”nu måste jag gå och diska”.
Kommer du ihåg när jag och Karin badade i ditt djupa badkar? Din tvål luktade rosor, du tog mig i knät och torkade mig när Karin satt kvar i badet.
Dina handdukar var mjukare än våra, och du klappade mig på magen så det smällde.
Mitt kroppsminne: proppmätt av godsaker, och din hand som smackar mig på magen.
Kommer du ihåg när vi badade på Smedsudden. Och jag åt vändstekt ägg-macka och det var konstigt eftersom jag inte tyckte om stekt ägg. Men mackan knastrade av sand och det var speciellt. Vi fick välja vilken glass vi ville. Karin tog Storstrut. Jag tog Tiptop.
När jag ätit upp all vaniljglass runt den stora nougatbomben i mitten, och just skulle hugga in, så tippade nougatklumpen över strutkanten och ner i sanden. Jag fick en ny glass av dig.
Kommer du ihåg somrarna på landet när du hälsade på? Det var den bästa veckan, när mormor kom. Vi väntade och väntade på dig.
Jag berättade sagor för Mattias för att han skulle orka gå hela vägen till sjön. Du gick tyst och lyssnade – inte artigt som en vuxen utan helt uppslukad av berättelsen som ett barn.
När vi badade la jag mig på rygg och kunde plötsligt simma ryggsim! Jag hade en mintgrön baddräkt. Dina baddräkter hade bröst även när de hängde på tork och inte hade någon kropp i sig.
Minns du alla teckningar vi gjorde till dig? Du skulle alltid gå efter dina glasögon innan du tittade på dem, för att verkligen kunna se teckningen. Inte förrän jag själv blev vuxen insåg jag att ingen annan vuxen gör så.
Kommer du ihåg när vi satt och väntade på dig i köksfönstret på Brännkyrkagatan?
Där! En beige kappa! Nej det var någon annan.
Där! En pälsmössa! Nej, fel tant.
När det verkligen var du som vek om hörnet från Ringvägen hade du säkert 500 meter att gå längs Brännkyrkagatan. Du vinkade hela vägen med båda händerna.
Du vinkade ivrigast, kramade hårdast, lekte mest, köpte de största påskäggen och de finaste julklapparna, du tittade noggrannast på teckningarna. Du ville ge oss allt.
Kommer du ihåg när Ines föddes, eller hade du kanske redan börjat glömma bort? Du var så glad att jag hade fått en liten flicka. Du gav henne en guldkedja med ett litet hjärta.
Sen kom du inte ihåg så mycket längre, men jag kommer ihåg de här sakerna åt dig. Genom hela mitt liv har du älskat mig förbehållslöst.
Och jag dig.
