Idag är det fyra år sen Bodil flyttade hem till oss. Första tiden bar vi henne jämt känns det som, hon var i knät eller i famnen hela tiden, och var hon på golvet fick man passa henne hela tiden. Det vara som att ha en bebis, man fick inget gjort om inte Bodil hade sovit, kissat och lekt först.
Varje dag bet hon barnen med sina sylvassa valptänder så att de grät och blödde. Men de älskade henne så mycket!
Det gjorde vi alla. Exakt hur mycket förstod vi när hon slet av ledbanden i bakhasen förra julen och avlivning nämndes som ett alternativ till behandling. Vi gör vad som helst tänkte vi, vi säljer bilen eller skaffar ett extrajobb, bara hon kan opereras och klarar sig.
Att ha en hund i huset är att aldrig känna sig ensam. De gånger hon inte är hemma är det för tyst i huset, även om hon oftast ligger någonstans och slaggar så känner man att hon är här. Hon är en lycklig hund som springer i skogen varje dag, jagar ekorrar och äter bajs, nästan aldrig behöver vara ensam, överöses med gos och lek och sover i barnens sängar varje natt.
Eftersom Bodil har hudproblem – kliar sig som en galning i perioder – så kan vi inte ta valpar på henne, sorgligt nog. Men jag och barnen tycker att det är dags för en till valp nu – vi ska bara övertala Jonathan.