Dan före dan före dopparedan, i ottan

Jag och Sixten går upp tidigt. Det har snöat inatt! När jag går och hämtar tidningen knarrar det högt under fötterna i mörkret. Men annars är snötystnaden lika påtaglig här på landet som i stan – inget som prasslar eller susar längre, bara kompakt, mjuk tystnad.

Jag går genom huset över nyskurade golv, passerar bortstädade högar, nya hörn där kartonger tidigare stått, i arbetsrummet en hög med oinslagna julklappar, i hallen ett fat med apelsiner med nejlikor och två pepparkakshus, i köket står barnens marsipanprojekt kvar på köksbordet. I vardagsrummet är vedtraven påfylld med fin björkved, och en ny möblering börjar ta form, med det stora julbordet. Måste stryka duken idag.

Jag ska jobba en stund, sen ska vi klä granen, grava laxen och göra lite mer godis.

Första julen i huset! Gränslös lycka och förväntan!

Jag tänker på min barndoms jular (såklart, det gör väl alla julfantaster); adventsfrukost med högmässa på radion och varm choklad, adventskalender med glittrigt fnas på, och så stunden på morgonen i skolan då fröken släckte i taket och vi fick tända värmeljus på bänkarna och lyssna på berättelser om Jesu födelse.
Jag och Karin brukade plocka små grankvistar på gatan som vi tog hem till dockskåpet.

Och så minns jag tomten som vinglade in med skägget på trekvart (fortfarande vågigt efter att ha varit veckat i bomullsförpackningen, fäst med tejp på kinden i ena hörnet), halsade glögg direkt ur kannan och gav mig ett kasettband med Magnus Uggla.

Undrar vad mina barn kommer ha för julminnen? Inga packade tomtar, garanterat – men Morris minns säkert tomten Karin, när hon stod i trapphuset och fnissade och försökte ta sig samman: hihihi – HO HO HO – hihihihi. Kanske småbarnen minns tomten Morris som gjorde succé genom att redan kunna Benjamins namn, till sin egen stora munterhet: ”Och vad heter du då Benjamin?”