Melissa är min lilla sötnos. Väldigt liten till växten, lurvig och len som en kanin, gulligaste luddöronen.
Hon är en så knäpp kviga, fortfarande helt bunden vid mamma fast hon är stor. Hon har varit så blyg och ängslig, och är det fortfarande på många sätt, men jag har ändå vunnit hennes förtroende till slut. Jag kände redan från början att hon hade potential, när jag satt kväll efter kväll i stallet för att kunna binda henne. Hon var livrädd och gömde sig bakom mamma, men tittade ändå fram eftersom hon var så nyfiken på mig.
Nu leder jag henne ut till hagen varje dag, hon följer med så snällt, ibland stannar hon och trycker sig mot mig, och då lägger jag armen om henne och så går vi vidare. När korna skulle byta hage blev hon kvar på insidan av staketet när de andra galopperade iväg. Hon råmade förfärat och vågade inte följa med. Då gick jag in och hämtade henne, och hon gick lugnt bredvid mig hela vägen till nya hagen. Det låter kanske futtigt men det är enorma framsteg – och det visar att hon har förtroende för mig.
Melissa skulle få en kalv i oktober (efter superfina tjuren Håkan), men inatt kastade hon, alltså hon fick missfall. En slemhög låg i boxen i morse. Hon verkar må hur bra som helst, men ingen kalv alltså.
Usch, det känns så trist! Eftersom hennes livmoder är lite vriden på något sätt går det inte att seminera henne, så enda chansen vore att ta hit en tjur igen…
Just nu tror vi i alla fall att Linda är dräktig, hon har inte brunstat sen Håkan åkte. Men hon har ju kastat flera gånger och brukar ofta inte ens ta sig – troligen pga att hon är så tjock, men det är lögn att få ner henne i vikt utan att hon är dräktig, ett moment 22. Hon är helt enkelt en ko som ska mjölkas för att må bra.
Det känns så hopplöst med korna! Så mycket jobb och så lite resultat. Just nu vet vi inte riktigt hur vi ska göra med Melissa.
Men Mållan kalvar i alla fall i början på maj – inshallah!