Tack tack tack

Det är söndag morgon och klockan är nio. De andra börjar stöka i köket med sin frukost. Själv har jag varit vaken i drygt två timmar, jag har druckit kaffe och varit hos korna, fåren och grisarna. Det här är min bästa stund på dagen, att lägga mig i sängen igen med DN.

En sak som jag tänker på varje dag är att vi har ett så bra liv. Det går inte en dag utan att jag känner tacksamhet över allt vi har och allt vi får. Så är det faktiskt alltid, men extra mycket nu förstås. Vi är så förskonade. Barnen går i skolan, vi oroar oss inte för ekonomin eller hälsan heller för den delen, det allra mesta fortsätter precis som vanigt för oss.

Vi i vår familj tillhör nog de minst drabbade i världen just nu.

Senast jag var i Stockholm var för sju veckor sen. Sedan dess har vi haft två besök här, båda utomhus. Jag har varit i Norrtälje några gånger och handlat och varit på biblioteket och så. Det är allt. Självklart är det tråkigt – jag längtar efter att ta en fika, ett glas vin, en middag i Stockholm med mina vänner. Gå på museum med barnen. Men så tänker jag på alla som sitter inlåsta i sina lägenheter, alla som bor i ett skjul i en kåkstad eller i ett tält i ett flyktingläger, alla som är sjuka och tror att de ska dö eller verkligen ska dö, ja ni vet. Och då är jag istället tacksam igen.

Saker som får mig att känna tacksamhet: fågelkvitter. Humlesurr. Lena små lamm. Solsken såklart. Gullvivorna. Färska ägg från redet. Att så frön i krukor i fönstret. Sätta potatis och längta efter skörden.

Äh ni hajar. Men visst är jag nåt på spåren – jag borde skriva en självhjälpsbok!