Nu när lamningen är över och korna går i sommarhagen har arbetsbördan med djuren minskat massor. Jag går till korna på morgonen och mockar i vindskyddet, det tar någon minut. Och så går jag till fåren och kollar att alla verkar ha det bra och att de har vatten. Och så går jag till grisarna och ger dem mat och kollar att de har vatten.
Det ger tid över för att faktiskt umgås med djuren! Korna vill gärna bli ryktade och kliade en stund, och många lamm kommer fram för att gosa och gnaga lite på mig.
Jag vet att jag till och med hävdade att jag var ointresserad av djur en gång i tiden, och jag kan inte riktigt identifiera mig med folk som hellre umgås med djur än människor. Jag tycker fortfarande att man får äta djur och äta det som kommer från djur. Men. Jag tycker också mycket om att vara med djuren! Det ger verkligen en särskild sorts närvaro, nedvarvning eller mindfulness eller vilket ord man nu ska använda, att sätta sig i hagen och titta på fåren och lammen när de går omkring, och klia de som kommer fram för kli och gos. Lyssna på fåglar, känna doft av gräs och jord och vår, känna livet i sig.
Det svarta tacklammen här ovanör är en av Ullis fyrlingar. Dem har vi extra koll på eftersom vi tänker att de egentligen borde stödmatas. Vi erbjuder dem en flaska morgon och kväll, och ibland lyckas vi truga på någon av dem någon deciliter. Men faktum är att de inte verkar särskilt hungriga, de växer fint och är pigga allihop. Vi får bara hoppas att Ullis inte faller ur fullständigt och tappar för mycket i hull. Men betet har kommit igång ordentligt nu och det är ju det allra bästa för henne.
Det fyrlingarna inte dricker upp tar någon av huliganerna gärna emot! Det är Bellas tre stora fina bagglamm som alltid är hungriga. De växer så det knakar och är störst av alla, och de är alltid på jakt efter mat – de betar, äter hö, äter lammpellets och tjuvdiar på alla tackor som tillåter det. Och de slukar lammnäringen vi erbjuder.