När vi var nyblivna lantisar köpte vi en traktor som var ett riktigt ras. Den sålde vi som skrot, och efter det sa vi: aldrig mer traktor! Vi anpassade vårt liv efter fyrhjulingen; Jonathan har uppfunnit och byggt en massa olika slags vagnar för att flytta ved, ta fram höbalar till djuren och sånt.
Det har funkat, men det har varit tungt, omständligt och tidskrävande. Och läskigt – varje gång vi använde vinschen till höbalsvagnen har jag varit rädd att någonting skulle sprätta upp på Jonathan och klyva skallen på honom ungefär. Och vi har ju fått leja ut hela höskörden varje år. Det har varit dyrt, men framför allt besvärligt att hitta någon som vill slå och som dessutom har tid att göra det precis när man själv vill ha slaget.
Men! Kanske var det kossorna som fick oss att inse att vi faktiskt är riktiga bönder nu och att vi behöver en traktor och redskap för att kunna sköta slåttern själva, göra höbalar, plasta in dem och flytta runt dem. Vi kopplade på vår granne som konsult och nu har vi i rask takt köpt på oss en balplastare (väldigt rolig grej som ser ut som någon slags åkattraktion från ett sånt där kringresande tivoli, man lägger på balen och så snurrar den runt samtidigt som den viras in i plast) och en balgrip (en ”klo” som griper om balen så man kan lyfta upp den) och en TRAKTOR! Titta vad fin den är!! Den är lika gammal som jag, och precis osm jag tuffar den på utan problem. Lite småfix förstås men inget farligt. Jag måste lära mig att mecka med den nu.
Den här vintern blir en dröm jämfört med förra. Inga fler svettiga pass i kolmörkret eller jobbiga backningar med fyrhjuling och kärra för att ta fram nytt hö till djuren.
Istället: hoppa in i traktorn, starta, köra fram balen, hoppa ur traktorn (men inte om traktorn har stjälpt, se nedan).
