Min bästa sorts dag är när jag och Jonathan jobbar med något tillsammans. Härom dagen fixade vi med traktorn och kopplade på balgripen – och lagom till skymningen kunde vi köra in vår första höbal! Hurra! Aldrig mer släpa hö och slita, inget mer meckande med den hembyggda balkärran (som så småningom kompletterades med en vinsch som kädes helt livsfarlig och knappt gjorde arbetet lättare). Så glad att jag lyckades driva igenom att vi skulle köpa traktorn!
I alla fall, nu var det inte traktorn det här skulle handla om utan hur mysigt det är att jobba tillsammans med Jonathan. Nu när han jobbar hemifrån blir det mycket tid tillsammans – verkligen mycket! Han jobbar ju förstås en hel del vid skrivbordet, men vi äter lunch ihop, går på hundpromenader ihop, och ofta hinner vi med något annat också, och på måndagar har vi en hel arbetsdag ihop. Och faktum är att vi inte är ett dugg trötta på varandra trots att vi i princip umgås dygnet runt och knappt träffar andra vuxna. Fattar att folk går varandra på nerverna om de sitter instängda i en lägenhet och båda sittar framför datorn hela dagarna, det kanske vi också skulle göra, men vi har ju hela gården och ett stort hus, och framför allt massor att GÖRA tillsammans.
Jag pendlar mellan att känna djup tacksamhet över hur himla gött vi har det – när vi har fixat nåt ute, blivit kalla och går in och fikar så går jag omkring och myser på riktigt över att vi har pepparkakor hemma och såna saker, när barnen kommer hem från skolan hinner vi ses och prata en stund över mellis – och förstås rastlöshet, längtan efter resten av världen, känslor av overklighet och oro, precis som alla andra.
Men, som jag konstaterade redan i våras – vi måste väl vara minst drabbade i världen av den här jäkla pandemin. I vår bubbla är livet nästan precis som vanligt.
Avslutar det här virriga inlägget med en bild som Jonathan tog på mig och Ines när vi bakade pepparkakor i eftermiddags. ”Det såg mycket mysigare ut i verkligheten”, kommenterade han trumpet när jag försiktigt gnällde lite på kvaliten – men min mobilkamera har pajat så jag får hålla till godo med hans bilder.
