Här står Bob klockan sex en marsmorgon och vägrar gå in i djurtransporten. Färden ska gå till slakteriet, och det vet han ju inte, men han har ingen lust ändå.
Trots att det är tydligt var man ska gå (höga sarger, går ju inte att gå fel), det ligger ett spår av kornkross hela vägen in, och där inne i det fluffiga höet ligger Icas gamla baguetter med något slags blåbärsgräddeklet från en bakelse på.
Men nej, Bob vill inte. Och då blir det så. Vi fick ge upp efter att ha lirkat i tre timmar. Trugat med mat, smackat i rumpan, viftat läskigt med eltråden, men Bob var orubblig. Jonathan tog en regel och satte i spjärn mot Bobs bak, som en hävstång. Bob rörde sig inte en millimeter utan fortsatte oberört att böka, men det knakade betänkligt i regeln.
Alla grisar vi har lastat tidigare har glatt traskat in i transporten – antingen av nyfikenhet eller sug efter godsaker. Men de har varit yngre, Bob är över fem år så han har väl hunnit bli mer misstänksam kanske?
Ja vi fick ringa slakteriet och avboka helt enkelt, det blir hemslakt för Bob. Fint ändå att få runda av hemmavid, som en person kommenterade på Insta. Och ja, det känns bra tycker vi också.