(Obs, djuren på bilden är friska och glada!)
Det är inte kul att ha djur när de blir sjuka. Så himla jobbigt att vara den det hänger på, att ha ansvaret för att djuren inte lider, för att de blir friska eller för att de slaktas – och den som bestämmer när det är dags. (Egentligen ska man som djurägare också känna till hur man nödslaktar, om det går riktigt illa. Det hoppas jag att jag aldrig behöver göra!)
Lamningen har rullat på bra, Ingela hade ett besvärligt felläge – en unge som hade huvudet bakslaget, det tog tid innan jag fattade vad som var vad – men jag löste det. Hittills har vi fått 18 lamm, och jag tror att det är fem tackor kvar som ska lamma. Allt har gått bra.
Men Ylva den knäppisen slutade äta och stod på olika platser och såg ut att må tjyvtjockt. Något var fel. Hon ser inte dräktig ut alls, vi undrade för ett tag sen om hon kanske hade kastat, alltså fått missfall. Hon hade ingen feber och verkade inte ha ont, men får måste äta för att hålla magen (magarna) igång, annars stannar våmmen och då blir det jobbigt. Vi har gett henne diverse huskurer (jäst, bikarbonat) och trugat med goda grejer (äpple gick ner). Hon stod och petade i höet och låtsades att hon åt när vi tittade på henne, men sakta med säkert började hon äta på riktigt. Idag verkar hon till slut bättre så vi släppte ut henne och nu går hon och betar. Hurra!
Men Felicias lamm är det inget vidare med. Jag såg för några dagar sen hur tacklammet stod och kutade och såg ut att ha ont. Och ja tacka fan för det, hennes ögon var superinflammerade, röda, svullna och variga. Även hennes brorsa såg lite emlig ut. Vi boxade in dem med mamma, rengjorde med koksaltlösning och gav smärtlindring. Nu väntar vi på leverans av pencillin att droppa i ögonen.
Så förhoppningsvis slutar allt bra, men huu alltså, den där stunden då man inte vet vad som är fel, vilken behandling som är bäst, hur mycket de egentligen lider… Då önskar jag att jag jobbade på ett kontor med ansvar för en dator, inte någons liv liksom.